Bakom beslutet att höja priset står den styrande Högeralliansen där Miljöpartiet ingår.  Kollektivtrafiknämnden styrs av dem precis som övriga Region Skåne.
Rättvisepartiet Socialisterna undrar hur Miljöpartiet kan försvara att man höjer priset för kollektivtrafiken vilket i ett svep kommer att öka bilismen. Istället borde Miljöpartiet ansluta till oss som kräver gratis kollektivtrafik för att minska bilismens klimatpåverkan.

Förlorarna på beslutet är resenärer och klimatet. Hårdast kommer det slå mot arbetare och låginkomsttagare som redan lever på marginalen. Sommarkortets kostnad höjs med 13 procent, det är omkring dubbelt så mycket periodskortet eller biljetter.

Rättviepartiet Socialisterna står för en utbyggd, tillgänglig och avgiftsfri kollektivtrafik lokalt och regionalt.  Det är den enda politiken som skulle begränsa bilismen och rädda klimatet.

RS Malmö

Skånskan

Vid varje terminsstart rapporteras hur hopplöst det är för studenter att finna en bostad i Lund. Inför hösten antogs 9464 studenter till universitet, men antalet bostäder var oförändrat. Kötiden för ett korridorrum var under hösten 13 månader och för ett nästan 20 månader för en lägenhet hos AFB.

8,8 kvm studentbostad

Rektor Per Erikssons lösning var att studenter skulle erbjuda sina soffor åt studiekamraterna. En termin sattes ett militärtält upp som studenter skulle kunna sova i. En annan gång sov utbytesstudenter, som av universitetet blivit lovade bostad utan att det uppfylldes, utomhus utanför internationella sekretariatets entré. Och nu har Akademiska föreningens bostäder (AFB) ansett sig ha funnit en lösning på bostadskrisen med att bygga 8,8 kvadratmeter små stugor på Kämnärsrätten, som mest liknar hundkojor. I rummen ryms det säng, matbord, skrivbord, toalett, dusch, handfat och pentry.

Boendet i dessa minimala stugor framställs av AFB som ett privilegium och man har utlyst en tävling där första pris är ett hyreskontrakt. Bostadsstiftelsen tycks se detta som en innovativ långsiktig lösning och man har överklagat det negativa utslaget om bygglov för att kunna bygga hundra sådana boenden. Samtidigt har man tackat nej till att bygga ordentliga bostäder på Dammgården eftersom man anser det vara för dyrt.

Även regeringen med bostadsminister Stefan Attefall (KD) i spetsen tycker att det är ”intressant” med minimala bostäder för studenter, vilket inte är så konstigt eftersom han själv aldrig kommer att behöva tränga in sig där. Staten har tilldelat 9,3 miljoner kronor i bidrag för bygget av sådana ”kompaktbostäder” . Men att tvinga studenter att leva på en yta som knappt hade varit godkänd för boskap, som alternativ till tält och soffa är absurt med tanken på vilka resurser som faktiskt finns i samhället i bakhuvudet.

Bostadskrisen är inget annat än ett resultat av en totalt havererad bostadspolitik som utgår ifrån ekonomiska motiv framför faktiska behov. Sedan början av millenniet har byggandet av studentbostäder dalat (se grafen). 2008 avskaffade högerregeringen investeringsstödet till nybygge av hyresbostäder vilket dramatiskt bromsade upp byggandet från redan låga nivåer. Bygget av studentbostäder är i princip obefintligt, 125 stycken studentbostäder färdigställdes under hela 2010 (118 i Karlskrona och 7 i Malmö), jämfört med ett årligt snitt på 1495 bostäder åren 1996-2009. Antalet färdigställda enrumslägenheter 2010 (2045 stycken) var det lägsta på 22 år!

Regeringens valmanifest från 2010 var dammsuget på bostadspolitiska förslag, det enda var ett skatteavdrag för uthyrning av delar av bostaden. Man menar således att det inte behövs nya bostäder, utan att människor ska bo trängre. Stefan Attefalls (Kd) lösning är att studenter ska tvingas att studera på andra orter med mindre bostadsbrist, genom att skära ner på studieplatser i de städerna med brist.

Resultatet av högerns politik lyder; om du vill studera, köp bostadsrätt eller bo på en soffa. Kristdemokraternas Mats Odells verklighetsfrånvända ord är träffande: ”Jag och min fru har köpt varsin lägenhet till våra barn. Det kan alla föräldrar göra. Våra barn är mycket nöjda.”

Högerns bostadspolitik vrider tillbaka klockan fyra decennier i riktning mot den tid av akut bostadsbrist och trångboddhet som rådde innan miljonprogrammet sattes i verket.

I höstas protesterade studentkårerna på landets fyra största universitet via en debattartikel i GP (2011-10-06), som sågade regeringens handfallenhet och totala oförmåga att göra något åt bostadsbristen. Även studentrepresentanterna anser att avskaffandet av subventioner för bygge av små bostäder varit avgörande för det havererade bostadsbyggandet. Sveriges förenade studentkårer (SFS) skriver i sin rapport från 2011 att ”medan politikerna står med armarna i kors sover framtidens arbetskraft på en hyrd luftmadrass någonstans”.

Att rätten till en anständig bostad åsidosätts med hänvisning till att det inte är ekonomiskt lönsamt är absurt, men helt i enlighet med regeringens människofientliga politik. Regeringens nyliberala politik har avsagt sig allt ansvarstagande för bostadsförsörjningen och sitter istället med armarna i kors och hoppas att näringslivet ska tillfredsställa de ständigt ökande behoven. Att bolagen inte är intresserade av att investera i billiga hyresbostäder är företagsekonomiskt rationellt, eftersom det inte går att göra några större vinster på det. Därför är det helt nödvändigt att samhället avsätter resurser för byggandet. Men de subventioner som socialdemokratiska regeringar har använt sig av är heller inte optimala, även om de bevisligen kan få fart på ett visst byggande. Subventionernas baksida är att de göder privata företag som via höga hyror kan plocka ut vinster ur de offentliga resurser som man tilldelas för byggande. För att säkerställa att bostadsbristen löses på ett anständigt sätt, med fler bostäder istället för trångboddhet och otrygga andrahandskontrakt, måste det till politisk handling med kraftiga offentliga investeringar för byggande av främst mindre billiga bostäder och studentbostäder. För att undvika att skattemedel faktiskt går till just byggande och inte till profiter måste de stora byggföretagen och bostadsbolagen ställas under offentligt ägande och demokratisk kontroll.

Ammar Khorshed

Sydsvenskan, Skånskan

Ett tydligt exempel är den senaste händelsen i början av januari, då Guillermina Painevilo och Jessica Guzmán från mapuchebyn José Jineo Ñanco de Rofue i Makeweterritoriet blev slagna, häktade och tvingades att lämna ifrån sig sina mindreåriga barn varav ett spädbarn, efter att ha blivit arresterade och anklagade för angrepp mot militärpolisen.

Den Chilenska regeringens militära strategi har till syfte att skrämma och krossa de mapuchebyar som kämpar för att kunna leva på sitt territorium. Militären försöker att med brutalitet försvara bygget av en ny flygplats i hjärtat av Makeweterritoriet finansierad med transnationellt kapital , vilket skulle innebära en kraftig inskränkning av mapuchefamiljernas humanitära, sociala, kulturella och ekonomiska rättigheter. Detta repressiva våld har blivit en norm för den chilenska statens konfrontationer med de byar som tagit den lagliga vägen att organisera sig, kämpa och göra motstånd i enlighet med sin långa tradition av politisk kamp.

Stödkommittén för Mapuchefolket, Gulamtun och Rättvisepartiet Socialisterna Malmö-Lund uttalar djupaste solidaritet för den kamp som ursprungsfolken i Makeweterritoriet, i Rofue och i Ercilla och i andra territorier driver.

Stödkommittén för Mapuchefolket kommer att arrangera en stödmanifestation för Mapuchefolkets kamp. Lördagen den 21:a januari, kl. 13.00 på Triangeln i Malmö.

Camilo Flores

Bilder av Philip Duran som visar hur specialstyrkor genomför ännu en omfattande militär aktion i Mapucheterritoriet Rofue Lof Makewe i början av januari 2012.

För drygt ett år sedan satte den rasistiska så kallade malmöskytten skräck i stadens invandrare. Återigen lamslås Malmö av kallblodiga mord, fem stycken under den senaste dryga månaden eller åtta det senaste året. Redan från början vreds debatten från massmedie-, polis-, och politikerhåll till att handla om kriminella uppgörelser i den undre världen. Exempelvis menade polisen att ”vanliga” Malmöbor inte behöver oroa sig. Men etablissemanget har tvingats krypa till korset när det visat sig att flera av de mördade aldrig varit brottslingar, utan är just vanliga medborgare. Detta handlar alltså om kallblodiga avrättningar på bland annat ett barn och en familjefar, som var nära att slätas över när etablissemanget reflexmässigt stämplade dem som helt ”naturliga” händelser i det ”kriminella Malmö”.

Även om politiker och massmedier har varit snabba med att beskylla diverse kriminella ungdomsgäng för morden, kan vi inte utesluta att det även denna gång skulle kunna handla om en rasistisk mördare som inspirerats av SD och de högerextremas valframgångar i Europa.

Ännu har endast en person gripits för ett av morden, och polisen har inga misstänkta för de övriga. Detta trots att Malmöpolisen har tilldelats i princip obegränsat med resurser, involverat 30 poliser från Rikskriminalen i utredningarna och fyllt stadens gator med nationella operativa ledningsgruppens 150 poliser. Det är viktigt att polisen får resurser för att gripa och straffa mördarna, men polisen kan aldrig förhindra eller förebygga sådant.

Reaktionerna från det politiska etablissemanget efter morden har genomsyrats av populistiska krav på hårdare tag mot brottslighet i allmänhet. Socialdemokraternas starke man Ilmar Reepalu skyfflar ifrån sig ansvaret på regeringen, trots att han haft makten i Malmö i 17 år. Hans huvudåtgärd är att efterfråga skärpt vapenlagstiftning, vilket även är justitieminister Beatrice Asks (M) så kallade lösning. Sverigedemokraterna försöker att i sedvanlig ordning profitera på tragedier genom att beskylla invandrare för allt ont, men verkar ha missat att flertalet av offren själva var invandrare. Även Reepalu sällade sig till rasisternas politik när han i höstas menade att kriminaliteten ska bekämpas med införandet av tillfälliga uppehållstillstånd för flyktingar, för att öka möjligheterna att utvisa de som begår brott. I grunden har SD och de etablerade partierna en likartad kriminalpolitik som ropar sig hes efter ”nolltolerans”, hårdare tag, fler poliser, mer övervakning och strängare straff. Framför allt SD hyllar en sådan nolltoleranspolitik som borgmästare Rudi Giuliani införde i New York under 1990-talet.

Men det finns inga tecken på att nolltoleranspolitiken hade någon reducerande effekt på brottsligheten i New York. Istället för att lösa sociala problem som hemlöshet och kriminalitet, avlägsnades dessa från innerstadens gator för att döljas i andra delar av staden. Konsekvensen blev istället ökad repression inte bara mot grovt kriminella. Med invändningen om att man ville upprätthålla den allmänna ordningen användes polisstyrkorna också mot kulturell och social aktivitet som inte klingade i takt med konsumismen och kapitalismens vinstintressen. De våldsamma polisinsatserna mot Occupy Wall Street-rörelsen är ett exempel på hur nolltoleranspolitiken används för att med brutalitet försöka att stävja legitima protester mot orättvisor. Ropen på hårdare tag ledde också till en dramatisk ökning av polisbrutalitet och övergrepp, som rasistiskt motiverade trakasserier, godtyckliga arresteringar och dödsskjutningar av framför allt etniska minoriteter.

Nolltoleranspolitiken i New York var ett populistiskt försök att släta över politikens ständigt krympande sociala engagemang, att försöka dölja ”den liberala sociala politikens bankrutt”, som forskaren Neil Smith uttrycker det. Politikerna försökte att bedra allmänheten med att säga att man skulle lösa problemen med hårdare straff, fler poliser och mer övervakning på stadens gator. Men Smith konstaterade att det verkliga syftet var att de borgerliga politikerna försökte att revidera brottsproblematikens verkliga karaktär till att handla om moraliska problem, istället för sociala.

Politikerna kommer aldrig att kunna lösa de grundläggande problemen bakom kriminaliteten med fler poliser och mer myndighetsövervakning. Ökad militarisering och övervakning riskerar att förvärra många av de problem som finns i de mest utsatta stadsdelarna. Politikernas recept bidrar endast till att brutalisera samhället ytterligare. Vi får inte låta den rädsla som sprider sig efter morden utnyttjas av de politiker som representerar de rikas intressen att få fritt spelrum. De ska inte få överta makten över våra bostadsområden genom att militarisera dem med fler kameror, poliser och arrester. Under högerregeringens tid vid makten har antalet poliser i Sverige redan ökats från 16 000 till 20 000, men om det har inneburit en ökad trygghet är tveksamt och definitivt inte i Malmö.

Det är ingen slump att ingen politiker har vågat diskutera varför problematiken tycks öka just nu, i en tid när samhällsklyftorna under decennier vidgats till att idag närma sig bristningsgränsen. Det politikerna gör är att utge sig för att försöka bekämpa symptomen av det samhälle som man själva har skapat genom en gradvis nedmonterad välfärd för att göda främst de rikaste med skattesänkningar.

Rättvisepartiet Socialisterna säger att det är orsakerna som måste bekämpas och att det i grunden är den sociala utslagningen som ligger bakom brottsligheten. De kriminella gängen serveras en rekryteringsgrund bland de ungdomar som inte har råd att aktivera sig i en idrott, nekas anställning på grund av sin utländska bakgrund eller saknar en vettig fritidsaktivitet för att politikerna stängt deras fritidsgårdar. Även Skolinspektionen kritiserar kommunen för den låga kvalitén på stadens fritidshem, och polisen själv menar att det viktigaste är att ungdomarna har en vettig fritidssysselsättning.

Till och med ett par moderater säger sig i en debattartikel i Aftonbladet inse att fler poliser inte räcker. Även om deras förslag om jobb för unga och de ideella rörelsernas potential i sig är goda, kan vi av regeringens politik konstatera att inga sociala satsningar får kosta pengar. Istället har regeringens politik handlat om att skära ner på resurserna där de behövs allra mest. Vi ska komma ihåg att det i första hand inte handlar om olyckliga felprioriteringar från politikerna, utan en medveten nyliberal politik som systematiskt slår mot de utsatta för att göda de rika.

RS menar att det inte finns några genvägar. Vad som krävs är att alla de resurser som bestulits allmänheten, av de riskkapitalistiska välfärdsparasiterna och via de gigantiska nedskärningar som berikat de som redan har, åter kommer allmänheten till nytta. Både högerregeringen och den tidigare socialdemokratiska regeringen är högst ansvariga för den rasering av välfärden som vi nu ser symptomen av.

Det nya året inleds i Malmö med polispatruller på var och varannan gata. Men när mediebruset lagt sig och poliserna slutat synas kommer problemen att fortsätta, så länge inte de grundläggande sociala orsakerna hanteras. Ungdomskriminalitet är i grunden inte ett polisiärt problem, utan ett problem som följer av massarbetslöshet, segregation, diskriminering och nedskärningar på skolor och fritidsgårdar. För detta krävs en omfattande rörelse som besvarar etablissemangspolitikernas rop efter övervakning och straff, med krav på en omfattande social upprustning av välfärden, samt rätten till arbete och bostad åt alla. Rasismen måste tryckas tillbaka för att förhindra den upptrappning av rasistiska våldsdåd som vi upplevt den senaste tiden, vilket endast är möjligt via en ökad aktivitet från allmänheten.

Ammar Khorshed
Patrik Berg

”Olja och blod på Carl Bildts bord”, ” Vi har en mördare i regeringen” och ”Avgå Bildt”  fanns att läsa på plakaten i Malmö. Demonstranterna riktade skarp kritik mot utrikesminister Carl Bildts bristande agerande för de två terroristdömda svenska journalisterna i Etiopien och ministerns inblandning i Lundin Petroleum.

Till protesten i Malmö samlades ett femtiotal personer. Det var fritt fram att hålla tal och en del höll också spontana, oförberedda tal. En av dessa var Patrik Berg från RS Malmö-Lund som bland annat tog upp kopplingen mellan Sveriges så kallade tysta diplomati i Syrien och Ericssons affärer med den syriska regimen.

Carl Bildt har återigen lyckats bli en tydlig symbol för den svenska imperialismen och det kapitalistiska systemet. Protesterna runt om i landet borde nu rikta sig mot hela högerregeringen och hela det kapitalistiska systemet. För det behövs det organisering och organisation. Rättvisepartiet Socialisterna står för kamp mot högerpolitik och kapitalismen, För ett nytt arbetarparti och internationell socialism.

RS Malmö-Lund

Protester i Sthlm, Göteborg, Borås

Sydsvenskan

Den 17-18 mars 2012 håller Rättvisepartiet Socialisterna kongress i Göteborg. Kongressen är RS högsta beslutande organ och samlar socialister från hela landet. Delegater och besökare kommer under två dagar diskutera klasskampen internationellt, svenska perspektiv och partibygge.

Rättvisepartiet Socialisterna håller kongress efter historiska 2011 som präglades av revolutionerna i Nordafrika, massrevolterna i Europa och Occupyrörelsen.

2011 skrevs in i historieböckerna som arbetarkampens återkomst. 2011 visade även upp de katastrofer som det kapitalistiska systemet och högerpolitiken skapar: Breiviks rasistiska massaker i Norge, de fruktansvärda nedskärningar som EU tvingat fram i Grekland och andra länder, kärnkraftskatastrofen i Japan. Viktiga lärdomar finns att dra för kommande kamprörelser och 2012:s strider.

Kongressen firar också för Rättvisepartiet Socialisterna 15 år i kamp för ett nytt arbetarparti och om något visats under året som gått så är det behovet av ett massförankrat arbetarparti och kämpande fackföreningsrörelse.

Vi samlas med stor optimism från 2011 års framgångar där vårt parti spelat en betydande roll i en rad frågor lokalt och landsomfattande. Vilket resulterat i nya partiföreningar och medlemmar på nya orter.

Rättvisepartiet Socialisternas kongress handlar om att ge socialistiska svar på de viktigaste frågorna idag. Ett socialistiskt parti måste ha sin utgångspunkt i internationalismen, ha analys, argument och ge en vägledning framåt för kampen. RS har viktiga lärdomar att ge i kampen mot rasism, för rätten till asyl, kampen mot nedskärningar samt historiskt och internationellt.

Kongressen besöks också av internationella gäster och representanter från CWI:s internationella ledning.

Partikongressen sätter upp riktlinjer och planerar arbetet för kommande år där våra ingripanden planeras ur kollektiva perspektivdiskussioner.

En central roll för kongressen är att stärka Rättvisepartiet Socialisterna för framtiden. Den kapitalistiska krisen visar tydligt på behovet av ett socialistiskt alternativ, vårt parti.

Under kongressen finns barnpassning med verksamhet i närheten av kongressalen med utbildad personal.

Anmäl dig till kongressen till din lokala partiförening eller till:

Göteborg: 031-33 206 33    rs.gbg@socialisterna.org

Particentrum: 08-605 94 03    rs@socialisterna.org

Praktisk information får du från din lokala partiförening. Dagordning kommer senare.

Event på facebook här

Som serietecknare och radiopratare har Liv Strömqvist en sällsynt förmåga att berätta om och problematisera hur vi människor fungerar, hur vi förväntas fungera och hur vansinniga uttryck normsamhället tar sig. Så också i hennes bok Prins Charles Känsla(2010) som söker svaret på frågan: vad är kärlek? Normer och värderingar om parrelationer och tvåsamhet massakreras och ögonen öppnas gång på gång för hur sjukt larvigt och tragiskt samhället kan vara.

 Sara Giese, regissör, har adapterat boken till en teaterpjäs och har gjort det med den äran. Pjäsen är ett kaotiskt och fartfyllt skådespel som lyckas fånga seriemediets snabba hopp mellan olika världar och tidsåldrar. Det är rakt igenom underhållande, tragiskt, tankeväckande och väldigt, väldigt roligt. Ensemblen, som består av skådespelarna Lars-Göran Ragnarsson, Susanne Karlsson, Josefin Iziamo, Magnus Schmitz och Karin Lithman är alla enormt skickliga. De levererar till exempel, i ett rasande tempo, olika karaktärer ur amerikansk och svensk populärkultur, politik och historia. Vid första anblicken kan karaktärerna framstå som satiriska karikatyrer men i verkligheten är de på pricken lika eftersom pjäsen hela tiden utgår från just verkligheten. När ”skämt” om kvinnor från Two and a half men, Seinfeld och Everybody Loves Raymond levereras i samband med informationen om hur mycket Charlie Sheen, Jerry Seinfeld och Ray Romano tjänade på tv-serierna skrattar jag men är samtidigt smått spyfärdig. Samma känsla får jag av genomgången av Sveriges mest folkkära torskar, Victoria Benedictssons liv och Whitney Houstons hemska förhållande till sin man Bobby Brown. Detta är bara ett axplock ur denna knivskarpa analys av det heteronormativa, ojämlika och ojämställda samhälle vi lever i. 

Läs Liv Strömqvist, lyssna på henne på radio och gå definitivt och se Prins Charles Känsla på Malmö Stadsteater om du har möjlighet!

Christoffer Sjöstrand

I våras gjordes en utredning och ett betänkande om Papperslösas rätt till vård lades fram till regeringen, som idag väntar på att bli ett lagförslag. Tyvärr finns det en stor risk för att denna väntan kan bli lång och att betänkandet läggs på hyllan.

Därför går vi ut LÖRDAGEN DEN 3 DECEMBER PÅ GUSTAV ADOLFS TORG I MALMÖ och demonstrerar mot denna skamlösa människorättskränkning. Vi kräver att den svenska regeringen inte låter betänkandet ligga! Kom med oss och gör din röst hörd för allas rätt till vård!

Arrangörer: IFMSA (International Federation of Medical Students’ Associations) – läkarstudentorganisation som bland annat arbetar med frågor som berör männskliga rättigheter
SCORP – en sektion inom IFMSA som jobbar med mänskliga rättigheter ur ett vårdperspektiv, bland annat papperslösas rätt till vård

Eventet på facebook.

Efter ovanligt många sena återbud deltog 10 intresserade på torsdagens offentliga möte arrangerat av Rättviseböcker och RS Malmö-Lund. Mötet baserades på Leo Trotskijs bok ”Året 1905 – den första ryska revolutionen” som för första gången översatts till Svenska.

Arne Johanssons omfattande inledning beskrev dels händelseförloppet kring året 1905 då Rysslands arbetarklass reste sig mot sina fötryckare och inspirerade till revolter i flera östeuropeiska länder liksom Sverige. Den blodiga söndagen i januari 1905 tände gnistan som ledde till en explosion av massiva strejkrörelser och sovjeter bildades över hela landet. När tsarregimen gick med på vissa demokratiska eftergifter försökte borgarklassen att hindra en fortsättning på revolutionen – men arbetarklassen kände sin styrka och ville gå vidare för att tvinga fram sina sociala krav. Generalsrejken innebär inte automatiskt att arbetarklassen grep makten, men den mobiliserade arbetarklassen och försvagade staten. Att vinna över soldaterna var avgörande för arbetarna, det var ”kamp om armén – inte mot armén”.

Den påföljande diskussionen kom att handla om de historiska lärdomar man kan dra i de samtida revolutionerna i exempelvis Egypten och Syrien. Varje revolution har sin egen karaktär, men lärdomarna är viktiga för att inte upprepa tidigare begångna misstag.

Boken finns att köpa för 99:- (exkl. frakt), kontakta oss för beställning. Tveklöst årets julklapp för alla revolutionärer!

RS Malmö-Lund