På nyårsafton blev ett 15-årigt barn avrättat med en kula i huvudet. Ett par dagar senare blev en 48-årig familjefar kallblodigt ihjälskjuten mitt bland bostäderna i området Lindängen. Malmöborna har besvarat mordvågen som präglat staden med solidaritet och en 6000 personer stark manifestation genomfördes årets första fredag.
För drygt ett år sedan satte den rasistiska så kallade malmöskytten skräck i stadens invandrare. Återigen lamslås Malmö av kallblodiga mord, fem stycken under den senaste dryga månaden eller åtta det senaste året. Redan från början vreds debatten från massmedie-, polis-, och politikerhåll till att handla om kriminella uppgörelser i den undre världen. Exempelvis menade polisen att ”vanliga” Malmöbor inte behöver oroa sig. Men etablissemanget har tvingats krypa till korset när det visat sig att flera av de mördade aldrig varit brottslingar, utan är just vanliga medborgare. Detta handlar alltså om kallblodiga avrättningar på bland annat ett barn och en familjefar, som var nära att slätas över när etablissemanget reflexmässigt stämplade dem som helt ”naturliga” händelser i det ”kriminella Malmö”.
Även om politiker och massmedier har varit snabba med att beskylla diverse kriminella ungdomsgäng för morden, kan vi inte utesluta att det även denna gång skulle kunna handla om en rasistisk mördare som inspirerats av SD och de högerextremas valframgångar i Europa.
Ännu har endast en person gripits för ett av morden, och polisen har inga misstänkta för de övriga. Detta trots att Malmöpolisen har tilldelats i princip obegränsat med resurser, involverat 30 poliser från Rikskriminalen i utredningarna och fyllt stadens gator med nationella operativa ledningsgruppens 150 poliser. Det är viktigt att polisen får resurser för att gripa och straffa mördarna, men polisen kan aldrig förhindra eller förebygga sådant.
Reaktionerna från det politiska etablissemanget efter morden har genomsyrats av populistiska krav på hårdare tag mot brottslighet i allmänhet. Socialdemokraternas starke man Ilmar Reepalu skyfflar ifrån sig ansvaret på regeringen, trots att han haft makten i Malmö i 17 år. Hans huvudåtgärd är att efterfråga skärpt vapenlagstiftning, vilket även är justitieminister Beatrice Asks (M) så kallade lösning. Sverigedemokraterna försöker att i sedvanlig ordning profitera på tragedier genom att beskylla invandrare för allt ont, men verkar ha missat att flertalet av offren själva var invandrare. Även Reepalu sällade sig till rasisternas politik när han i höstas menade att kriminaliteten ska bekämpas med införandet av tillfälliga uppehållstillstånd för flyktingar, för att öka möjligheterna att utvisa de som begår brott. I grunden har SD och de etablerade partierna en likartad kriminalpolitik som ropar sig hes efter ”nolltolerans”, hårdare tag, fler poliser, mer övervakning och strängare straff. Framför allt SD hyllar en sådan nolltoleranspolitik som borgmästare Rudi Giuliani införde i New York under 1990-talet.
Men det finns inga tecken på att nolltoleranspolitiken hade någon reducerande effekt på brottsligheten i New York. Istället för att lösa sociala problem som hemlöshet och kriminalitet, avlägsnades dessa från innerstadens gator för att döljas i andra delar av staden. Konsekvensen blev istället ökad repression inte bara mot grovt kriminella. Med invändningen om att man ville upprätthålla den allmänna ordningen användes polisstyrkorna också mot kulturell och social aktivitet som inte klingade i takt med konsumismen och kapitalismens vinstintressen. De våldsamma polisinsatserna mot Occupy Wall Street-rörelsen är ett exempel på hur nolltoleranspolitiken används för att med brutalitet försöka att stävja legitima protester mot orättvisor. Ropen på hårdare tag ledde också till en dramatisk ökning av polisbrutalitet och övergrepp, som rasistiskt motiverade trakasserier, godtyckliga arresteringar och dödsskjutningar av framför allt etniska minoriteter.
Nolltoleranspolitiken i New York var ett populistiskt försök att släta över politikens ständigt krympande sociala engagemang, att försöka dölja ”den liberala sociala politikens bankrutt”, som forskaren Neil Smith uttrycker det. Politikerna försökte att bedra allmänheten med att säga att man skulle lösa problemen med hårdare straff, fler poliser och mer övervakning på stadens gator. Men Smith konstaterade att det verkliga syftet var att de borgerliga politikerna försökte att revidera brottsproblematikens verkliga karaktär till att handla om moraliska problem, istället för sociala.
Politikerna kommer aldrig att kunna lösa de grundläggande problemen bakom kriminaliteten med fler poliser och mer myndighetsövervakning. Ökad militarisering och övervakning riskerar att förvärra många av de problem som finns i de mest utsatta stadsdelarna. Politikernas recept bidrar endast till att brutalisera samhället ytterligare. Vi får inte låta den rädsla som sprider sig efter morden utnyttjas av de politiker som representerar de rikas intressen att få fritt spelrum. De ska inte få överta makten över våra bostadsområden genom att militarisera dem med fler kameror, poliser och arrester. Under högerregeringens tid vid makten har antalet poliser i Sverige redan ökats från 16 000 till 20 000, men om det har inneburit en ökad trygghet är tveksamt och definitivt inte i Malmö.
Det är ingen slump att ingen politiker har vågat diskutera varför problematiken tycks öka just nu, i en tid när samhällsklyftorna under decennier vidgats till att idag närma sig bristningsgränsen. Det politikerna gör är att utge sig för att försöka bekämpa symptomen av det samhälle som man själva har skapat genom en gradvis nedmonterad välfärd för att göda främst de rikaste med skattesänkningar.
Rättvisepartiet Socialisterna säger att det är orsakerna som måste bekämpas och att det i grunden är den sociala utslagningen som ligger bakom brottsligheten. De kriminella gängen serveras en rekryteringsgrund bland de ungdomar som inte har råd att aktivera sig i en idrott, nekas anställning på grund av sin utländska bakgrund eller saknar en vettig fritidsaktivitet för att politikerna stängt deras fritidsgårdar. Även Skolinspektionen kritiserar kommunen för den låga kvalitén på stadens fritidshem, och polisen själv menar att det viktigaste är att ungdomarna har en vettig fritidssysselsättning.
Till och med ett par moderater säger sig i en debattartikel i Aftonbladet inse att fler poliser inte räcker. Även om deras förslag om jobb för unga och de ideella rörelsernas potential i sig är goda, kan vi av regeringens politik konstatera att inga sociala satsningar får kosta pengar. Istället har regeringens politik handlat om att skära ner på resurserna där de behövs allra mest. Vi ska komma ihåg att det i första hand inte handlar om olyckliga felprioriteringar från politikerna, utan en medveten nyliberal politik som systematiskt slår mot de utsatta för att göda de rika.
RS menar att det inte finns några genvägar. Vad som krävs är att alla de resurser som bestulits allmänheten, av de riskkapitalistiska välfärdsparasiterna och via de gigantiska nedskärningar som berikat de som redan har, åter kommer allmänheten till nytta. Både högerregeringen och den tidigare socialdemokratiska regeringen är högst ansvariga för den rasering av välfärden som vi nu ser symptomen av.
Det nya året inleds i Malmö med polispatruller på var och varannan gata. Men när mediebruset lagt sig och poliserna slutat synas kommer problemen att fortsätta, så länge inte de grundläggande sociala orsakerna hanteras. Ungdomskriminalitet är i grunden inte ett polisiärt problem, utan ett problem som följer av massarbetslöshet, segregation, diskriminering och nedskärningar på skolor och fritidsgårdar. För detta krävs en omfattande rörelse som besvarar etablissemangspolitikernas rop efter övervakning och straff, med krav på en omfattande social upprustning av välfärden, samt rätten till arbete och bostad åt alla. Rasismen måste tryckas tillbaka för att förhindra den upptrappning av rasistiska våldsdåd som vi upplevt den senaste tiden, vilket endast är möjligt via en ökad aktivitet från allmänheten.
Ammar Khorshed
Patrik Berg
Rättvisepartiet Socialisterna Malmö/Lund 