Bostadsbristen i Lund hör till landets allvarligaste och har för varje år förvärrats när fler börjat studera samtidigt som det byggs allt mindre. Bostadsstiftelsen AFB:s absurda svar är att bygga studentbostäder på 8,8 kvm för en månadshyra på 2500 kronor.
Vid varje terminsstart rapporteras hur hopplöst det är för studenter att finna en bostad i Lund. Inför hösten antogs 9464 studenter till universitet, men antalet bostäder var oförändrat. Kötiden för ett korridorrum var under hösten 13 månader och för ett nästan 20 månader för en lägenhet hos AFB.
8,8 kvm studentbostad
Rektor Per Erikssons lösning var att studenter skulle erbjuda sina soffor åt studiekamraterna. En termin sattes ett militärtält upp som studenter skulle kunna sova i. En annan gång sov utbytesstudenter, som av universitetet blivit lovade bostad utan att det uppfylldes, utomhus utanför internationella sekretariatets entré. Och nu har Akademiska föreningens bostäder (AFB) ansett sig ha funnit en lösning på bostadskrisen med att bygga 8,8 kvadratmeter små stugor på Kämnärsrätten, som mest liknar hundkojor. I rummen ryms det säng, matbord, skrivbord, toalett, dusch, handfat och pentry.
Boendet i dessa minimala stugor framställs av AFB som ett privilegium och man har utlyst en tävling där första pris är ett hyreskontrakt. Bostadsstiftelsen tycks se detta som en innovativ långsiktig lösning och man har överklagat det negativa utslaget om bygglov för att kunna bygga hundra sådana boenden. Samtidigt har man tackat nej till att bygga ordentliga bostäder på Dammgården eftersom man anser det vara för dyrt.
Även regeringen med bostadsminister Stefan Attefall (KD) i spetsen tycker att det är ”intressant” med minimala bostäder för studenter, vilket inte är så konstigt eftersom han själv aldrig kommer att behöva tränga in sig där. Staten har tilldelat 9,3 miljoner kronor i bidrag för bygget av sådana ”kompaktbostäder” . Men att tvinga studenter att leva på en yta som knappt hade varit godkänd för boskap, som alternativ till tält och soffa är absurt med tanken på vilka resurser som faktiskt finns i samhället i bakhuvudet.
Bostadskrisen är inget annat än ett resultat av en totalt havererad bostadspolitik som utgår ifrån ekonomiska motiv framför faktiska behov. Sedan början av millenniet har byggandet av studentbostäder dalat (se grafen). 2008 avskaffade högerregeringen investeringsstödet till nybygge av hyresbostäder vilket dramatiskt bromsade upp byggandet från redan låga nivåer. Bygget av studentbostäder är i princip obefintligt, 125 stycken studentbostäder färdigställdes under hela 2010 (118 i Karlskrona och 7 i Malmö), jämfört med ett årligt snitt på 1495 bostäder åren 1996-2009. Antalet färdigställda enrumslägenheter 2010 (2045 stycken) var det lägsta på 22 år!
Regeringens valmanifest från 2010 var dammsuget på bostadspolitiska förslag, det enda var ett skatteavdrag för uthyrning av delar av bostaden. Man menar således att det inte behövs nya bostäder, utan att människor ska bo trängre. Stefan Attefalls (Kd) lösning är att studenter ska tvingas att studera på andra orter med mindre bostadsbrist, genom att skära ner på studieplatser i de städerna med brist.
Resultatet av högerns politik lyder; om du vill studera, köp bostadsrätt eller bo på en soffa. Kristdemokraternas Mats Odells verklighetsfrånvända ord är träffande: ”Jag och min fru har köpt varsin lägenhet till våra barn. Det kan alla föräldrar göra. Våra barn är mycket nöjda.”
Högerns bostadspolitik vrider tillbaka klockan fyra decennier i riktning mot den tid av akut bostadsbrist och trångboddhet som rådde innan miljonprogrammet sattes i verket.
I höstas protesterade studentkårerna på landets fyra största universitet via en debattartikel i GP (2011-10-06), som sågade regeringens handfallenhet och totala oförmåga att göra något åt bostadsbristen. Även studentrepresentanterna anser att avskaffandet av subventioner för bygge av små bostäder varit avgörande för det havererade bostadsbyggandet. Sveriges förenade studentkårer (SFS) skriver i sin rapport från 2011 att ”medan politikerna står med armarna i kors sover framtidens arbetskraft på en hyrd luftmadrass någonstans”.
Att rätten till en anständig bostad åsidosätts med hänvisning till att det inte är ekonomiskt lönsamt är absurt, men helt i enlighet med regeringens människofientliga politik. Regeringens nyliberala politik har avsagt sig allt ansvarstagande för bostadsförsörjningen och sitter istället med armarna i kors och hoppas att näringslivet ska tillfredsställa de ständigt ökande behoven. Att bolagen inte är intresserade av att investera i billiga hyresbostäder är företagsekonomiskt rationellt, eftersom det inte går att göra några större vinster på det. Därför är det helt nödvändigt att samhället avsätter resurser för byggandet. Men de subventioner som socialdemokratiska regeringar har använt sig av är heller inte optimala, även om de bevisligen kan få fart på ett visst byggande. Subventionernas baksida är att de göder privata företag som via höga hyror kan plocka ut vinster ur de offentliga resurser som man tilldelas för byggande. För att säkerställa att bostadsbristen löses på ett anständigt sätt, med fler bostäder istället för trångboddhet och otrygga andrahandskontrakt, måste det till politisk handling med kraftiga offentliga investeringar för byggande av främst mindre billiga bostäder och studentbostäder. För att undvika att skattemedel faktiskt går till just byggande och inte till profiter måste de stora byggföretagen och bostadsbolagen ställas under offentligt ägande och demokratisk kontroll.
Ammar Khorshed
Rättvisepartiet Socialisterna Malmö/Lund 