”Fienden är systemet”

Amerikansk soldat talar mot kriget

Moderaterna i Skåne öppnar för samarbete med SD

Skånemoderater

bekänner färg

Moderaterna i Skåne går till val på en rasistisk plattform med förslag om flyktingstopp och en öppning för samarbe­te med Sverigedemokraterna.

Anja Sonesson (M) förklarar i Sydsvenskan att Malmö inte har bostäder och jobb nog för fler flyktingar. Det är alltså flyktingarna som ska få beta­la för att Anjas högerpolitik, som äv­en Socialdemokraterna för, inte kan tillfredsställa människors behov av en lön att leva på och tak över huvudet.
Än extremare är Carl-Axel Ros­lunds (M) utspel om att regeringen måste stoppa flyktingmottagandet eftersom de flesta flyktingar kommer hit av ekonomiska skäl. Den skånska riksdagsmannen och moderaten Staffan Appelros öppnade dessutom upp för ett samarbete med Sverigedemokraterna i Skåne:
– Vi i Skåne är nog mer benägna att tala med SD än partiet på riksplanet, säger han till Sydsvenskan.
Han ser det som en plikt att ”inte hålla sig för fin” och ta chansen att regera i Malmö, även om det skulle vara med hjälp av SD.

Det ska inte ses som någon överraskning om Moderaterna efter valet gör som Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson föreslog, ”Gör upp med SD [om de kommer in] och ge partiet några politiska köttben som slöjförbud på några ställen”.
Sverigedemokraterna lär vara tacksamma vid en eventuell invit. Partiet styrs av flera före detta moderater, som t ex partiledaren Jimmie Åkesson och Sten Andersson, kommunfullmäktigeledamot för SD i Malmö.

Det borgerliga etablissemanget använder rasismen för att splittra och behålla sin makt.
Istället för att acceptera Sverigedemokraterna som ett parti bland alla andra, krävs det att en antirasistisk rörelse genom aktiv kamp marginaliserar partiet till politikens slaskhink.

Ammar Khorshed

Danske folkeparti ett varnande exempel

När Lotta Gröning och Aftonbladet försvarade publiceringen av Sverigedemokrater- nas annons i SVT Debatt fick de svar på tal av författaren Lena Sundström. Med exempel från Danmark visade hon hur ”öppenhet” mot rasister inte bromsar deras tillväxt.

Vi är säkert många som nu läser Lena Sundströms bok, Världens lyckligaste folk – En bok om Danmark, för att få veta mer. Ett av bokens viktigaste bidrag är att Lena Sundström inte påstår att den rasism som Dansk Folkeparti (DF) står för är speciellt dansk. Och därmed understryker hon att hotet från Sverigedemokraterna är verkligt. Rasismen har heller inte uppstått som en stark strömning underifrån. ”Det märkliga är att danskarna faktiskt var räddare för arabiska/muslimska länder 1990 än de var 2001 när de fick frågan” – men dagstidningar­na och tv-debatterna inför valet har kommit att domineras av ämnet ”utlänningar”. Dansk Folkeparti, som leds av personer ur den överhet man säger sig inte representera, har stadigt ökat sin väljarandel bland arbetare och lågavlönade.

DF:s löften om förbättrad äldreomsorg och sjukvård har också spelat en viktig roll, särskilt som de inte kan utmanas av de partier som själva skär ner i offentliga sektorn. I Danmark fanns i början också ett motstånd mot DF och löften om att inte samarbeta med dem från de andra partierna, men i slutet av 1990-talet började socialdemokratiska regeringar anpassa sig till DF genom en rad försämringar för invandrare och flyktingar. Och sedan år 2001 är DF samarbetsparti till högerregeringen. Så sent som i förra veckan fick DF igenom hårdare tag mot invandrare som arbetar som del av den nya budgeten. De andra partiernas och även massmedias anpassning till rasistpartier är den kanske största faran med Sverigedemokraterna. Lena Sundström visar det tydligt med exempel från Folkpartiets rasistiska krav från valrörelsen 2002. En anpassning i Danmark är att begreppet ”fremmed” har blivit det etablera­de ordet för invandrare. Även Vänsterpartiets systerparti Socialistiskt Folkeparti har hängt med.

Lena Sundström berättar om hur SF:s partiledare Villy Søvndal har sagt att en muslimsk rörelse skulle ”dra åt helvete till” och sedan att ”integrationsproblem” också hade ”kulturella” orsaker. Resultatet? SF:s opi- nionsiffror steg. Søvndal gick då vidare och sa att han skulle organisera en massdemonstration mot ”religiösa mörkermän”. Inte mot regeringen, nedskärningar eller arbetslöshet – ut­an i samma anda som media och DF peka ut muslimer som ett hot. Lena Sundström visar också att Socialdemokraternas partiprogram år 1992 inte hade ett enda ord om invandrare/flyktingar, medan det nya programmet år 2004, ”Handen på hjärtat”, talar om att ”Som danskar har vi den danska kulturen gemensam”. Detta som kontrast mot ”områden i Danmark där kriminaliteten är för hög” därför att ”integrationen är för dålig”.

Inget om klyftor och rasism, utan ansvaret läggs på invandrarna. I nyårstalet 2000 pratade Poul Nyrup Rasmussen, socialdemokratisk statsminister, om risken för att danskar känner sig ”främmande i sitt eget land”. Världens lyckligaste folk utreder också den ökända 24-årsregel som finns i Danmark. Den innebär att en dansk inte kan gifta sig med en utlänning och bosätta sig i Danmark före 24 års ålder. I regeln ingår också bl a krav på ”större anknytning” till Danmark än något annat land och krav på ett garantibelopp på ett bankkonto. Och den som redan finns i Danmark ställs inför allt hårdare tester för att få chansen att bli medborgare.

Lena Sundström ger också bakgrunden till Jylllands-Postens karikatyrer av Muhammed. JP påstod att man försvarade yttrandefriheten när man på sin förstasida sa att alla måste kunna tåla ”hån, spott och förlöjligande”. Men de enda man utsatte för denna behandling var muslimerna – i en tidning som år 2003 vägrat ta in karikatyrer av Jesus och som haft förstasidan ”Bush: Tack för er vänskap” några år tidigare. Tecknare som inbjöds förstod inte sammanhanget, att JP skulle krydda det hela med sina egna tecknares gro­va provokationer. En av dem, Kurt Westergaard, hyllades senare som en hjälte på DF:s landsmöte, berättar Le­na Sundström. Tyvärr innehåller Världens lyckligaste folk vid sidan av fakta och rapporter alldeles för mycket av ”Lena Sundström åker till Köpenhamn”.

Någon redaktör borde ha övertalat henne att låta berättelserna om hennes kontokortsproblem, känsla av ensamhet, restaurangbesök o s v stanna i dagboken eller Facebook, om de nu alls ska vara offentliga. En pocketver­sion med 200 av dagens 300 sidor vo­re en förbättring.

Per-Åke Westerlund

Ogenomtänkt Reclaim Rosengård slutade i pannkaka

”Snuten ut ur Rosengård”, var en av huvudparollerna under helgens gatufest Reclaim Rosengård. Det är bara att instämma i att problematiken med gängkriminalitet, skadegörelse och våld mot räddningspersonal i området inte är en polisiär fråga, utan kräver sociala insatser.
Men de autonomas gatufest var oförankrad och aktivisterna kördes iväg av en grupp rosengårdsbor.

Reclaim Rosengård var ett ogenomtänkt arrangemang, där misslyckandet i kontakten med de boende i området tycks ha varit total.
Som alternativ hade kommunen vid sidan om gatufesten arrangerat en aktivitetsdag för att ”locka bort ungdomar från våldsamheterna”. Det hölls nattöppet på fritidsgårdarna och arrangerades bland annat en fotbollsturnering för ungdomarna.

En annan miss av gatufestarrangörerna var det faktum att man höll en gatufest och startade kravaller första dagen i den heliga muslimska fastemånanden Ramadan. Boende i Rosengård reagerade också mot att Reclaimaktivisterna var maskerade. Det bidrar enbart till att förstärka medias och politikers nidbild av vänstern som huliganer.

Det råder en relativ enighet, äv­en bland många av de aktivister som deltog, att Reclaim Rosengård var ett steg bakåt i kampen för upprustning av bostäder och självstyrande fritidsgårdar, två av arrangörernas viktigaste krav.

Liksom under Reclaimfesten i Västra hamnen tidigare i år, skapade den lokalt oförankrade aktionen ett förstadium till en reaktionär mobilisering bland de boende i området.
Konfrontation mellan polis och aktivister uppstod senare på kvällen.
Rosengårdsbornas motstånd mot våldet riskerar att öka stödet för en ökad polisnärvaro samt att de boende i Rosengård förbiser politikernas förödande klasspolitik till förmån för att bli av med vad många kan uppfatta som huliganer och bråkmakare.

Rosengårdsbornas motstånd mot aktivisternas metoder riskerar att överföras till ett förakt mot hela vänstern, vilket i sin tur kommer att försvåra framtida mobiliseringar och mer seriösa aktiviteter i området. Flera av de autonomas aktiviteter med onödiga våldskonfrontationer med polisen på senare tid ger enbart en anledning till ökad polisnärvaro och repression, inte enbart mot aktivister, utan i framtiden möjligen även mot protesterande folkmassor och strejkande arbetare.
Även om Reclaim Rosengård mås­te ses som ett misslyckande, visar det ändå på att enbart möjligheten att Rosengårdsborna går ut i politiska protester skrämde kommunpolitiker­na till att omgående agera med sociala satsningar, om så bara för en dag.

Det tjänar inget till att hänga på den borgerliga hetskören mot de autonoma grupperingarna i synnerhet och hela vänstern i allmänhet, i deras försök att splittra och försvaga vänstern. Istället måste en seriös analys gö­ras av metoder som reclaimfesterna, samt en diskussion föras mellan alla progressiva krafter inom vänstern om hur en verklig mobilisering kan göras. Om ett “förortsuppror” som hotar den klasspolitik som de etablerade partierna står för.
En sådan rörelse måste föras med krav på upprustning och nybygge av billiga bostäder, mer resurser till sociala projekt som fritidsgårdar, samt jobb åt alla för en lön att leva på.

Arbetarrörelsens historiska erfarenheter visar entydigt att det krävs ett massivt opinionsarbete där alla förtryckta själva måste föra kampen för en förbättring av sin egen situation, kampen kan aldrig föras av en självutnämnd elit.
En sådan massförankrad kamp är något som Rättvisepartiet Socialisterna är villiga att tillsammans med andra stå i spetsen för.

Ammar Khorshed

Rädda Barnen varnar för ökad barnfattigdom

För två veckor sedan kom Rädda Barnens årliga rapport om barnfattigdomen i Sverige. De understryker att det finns ett tydligt samband mellan barns materiella välfärd och deras tillgång till andra rättigheter som utbildning samt fysisk och psykisk hälsa.

Rapporten ges i år ut för sjunde gången och handlar om barnfattigdomen år 2006, vilket är den senaste statistik som finns tillgänglig. Statistiken är alltså tagen i en tid då Sverige sedan flera år varit inne i en högkonjunktur och barnfattigdomen var då den lägsta sedan mätningarna påbörjades. Ändå levde 229 000 barn i fattigdom i Sverige 2006, vilket motsvarar 11,9 procent.

Även klyftorna mellan de rikas­te och fattigaste barnfamiljerna öka­de under denna period och en majoritet av de fattigaste barnen hade utländsk bakgrund eller levde med en ensamstående förälder. Trots att barnfattigdomen har minskat under 2000-talet har klyftorna fortsatt att öka till att 2006 vara de största sedan mätningarna inleddes.
År 2006 levde 30,2 procent av Sveriges barn med utländsk bakgrund i fattigdom, jämfört med 6,3 procent av barnen med svensk bakgrund. Av dem som levde med en ensamstående förälder var 25,9 procent ekonomiskt utsatta, jämfört med 8,1 procent av dem med sammanboende föräldrar. Mest utsatta var barn som både hade utländsk bakgrund och levde med en ensamstående förälder, hela 49,2 procent levde i fattigdom.
Rosengård i Malmö hade den högsta barnfattigdomen, 62 procent. I storstäderna finns både de allra fattigaste och rikaste områdena. Torslanda i Göteborg hade den lägsta andelen fattiga barn, 2,6 procent.

Barn är generellt mycket medvetna om sin egen och familjens ekonomiska situation. Om man lever i fattigdom påverkar det direkt barnets möjligheter att följa med på skolutflykter, utöva fritidsaktiviteter, köpa nya kläder etc. Det finns också exempel på barn i Sverige som inte kan äta sig mätta varje dag. Den ekonomiska krisen slår hårdast mot dem som redan är fattiga. Högerpolitiken som bedrivits under de senaste åren har gjort att barn är mer utsatta idag än tidigare. ”Den ekonomiska krisen kommer sannolikt att leda till att barnfattigdomen ökar igen i hela Sverige. Det finns också stor risk att klyftorna mellan de rikaste och fattigaste barnfamiljerna vidgas ytterligare”, varnar Rädda Barnen.
För att få bort barnfattigdomen i Sverige är de grundläggande förutsättningarna att alla har rätt till jobb, bostad och en lön som man kan leva på.
Dagens kris visar tydligt att detta inte är något som kapitalismen kan erbjuda utan att det krävs en socia­listisk kamp för att fördela samhällets resurser så att alla kan leva ett bra liv.

Matilda Eriksson