Nya steg med Offensiv

18 maj 2012

När Offensiv kom ut för första gången i september 1973 stod Sverige och världen på tröskeln till en ny historisk tid. Den globala ekonomiska krisen 1974-75 kom att bli inledningen till en utdragen, ännu pågående dödskamp för det kapitalistiska systemet.

Samtidigt skakades världen av revolutioner, uppror och segerrika befrielsekrig. I mitten av 1970-talet hade diktaturerna i södra Europa – Grekland, Portugal och Spanien fallit – USA-imperialismen hade lidit ett historiskt nederlag i Vietnam och 1976 hade de polska arbetarna på nytt gått ut i kamp mot de stalinistiska härskare som styrde i arbetarnas namn.
Offensiv växte fram ur denna vänstervåg och radikalisering med socialistiska förtecken. Men inget är bestående och inga framgångar är för evigt så länge kapitalismen inte avskaffas.
Till skillnad från många andra av den tidens vänstertidningar stod Offensiv också pall när vinden vände och kapitalismen gick till motoffensiv mot alla framgångar som arbetarna och de fattiga tillkämpat sig under 1900-talets andra hälft.
Kapitalismen ansåg sig inte längre ha råd med välfärd och full sysselsättning. Den kapitalistiska baklängesrevolutionen accelererade efter stalinismens kollaps 1989-91 i Sovjetunionen och ”öststaterna”. Den politiska och ideologiska förvirring som följde efter stalinismens
fall bidrog till att ledningen för den tidens arbetarrörelse tog nya och snabba kliv högerut.
Den kris, uppgivenhet och pessimism som redan hade börjat plåga arbetarrörelsen och den gamla vänstern efter att 1970-talets vänstervindar ebbat ut, förstärktes. Många aktivister resignerade och gav upp.
Det var mot den bakgrunden som socialdemokratin förborgerligades och den fackliga ledningen blev allt ihärdigare försvarare av kapitalism och marknadsekonomi.
Att ledande svenska socialdemokrater enkelt och gärna byter ministerportfölj mot aktieportfölj och blir direktörer, ger en bild av hur långt socialdemokratins förborgerligande har gått. Nya socialistiska arbetarpartier måste byggas och medlemmarna måste ta makten i facken.
Parollen för arbetarrörelsens socialistiska återfödelse är ett med
Offensiv idag.

Hur många gånger under de senaste decennierna har vi inte fått höra att socialismen dog med stalinismens kollaps. Det finns inget annat alternativ än kapitalistisk marknadsekonomi, säger alla de e tablerade partierna idag och oavsett politisk färg bedriver regeringarna nästan identiskt samma politik.
Behovet av en socialistisk tidning som entydigt tar ställning för arbetarnas och de fattigas sak, har absolut inte blivit mindre med åren.
Det kan tyckas att Offensiv, Rättvisepartiet Socialisterna och CWI, den internationella socialistiska rörelse som vi tillhör, utkämpar en o jämn strid mot tiden. Det är korrekt att klockan tickar allt snabbare till följd av den globala uppvärmningen, den uppskruvade kapitalistiska plundringen och det växande armodet. De många larmsignaler som ringer förstärker såväl argumenten för som behovet av kamp för global socialism. I en tid där klyftan mellan hur det ser och hur det skulle kunna vara har socialismen blivit en absolut nödvändighet. Tilltron till arbetarklassens styrka och vilja att kämpa har varit Offensivs röda tråd genom åren. När andra har avskrivit masskampen har vi energiskt försvarat den styrka som den kollektiva kampen besitter, vilket såväl revolutionerna i Nordafrika och Mellanöstern 2011 som motståndet i nuets Europa är färska exempel på.

Socialismen är tillbaka på dagordningen. Med dagens antikapitalistiska stämningar och kamp i ryggen tar Offensiv nya steg framåt – mot 16 sidor och fyrfärgstryck. Och det kommer inte att ta tusen nummer till innan Offensiv tar nya jätte-kliv framåt. Det är ett som är säkert.

Annonser

Inte under 24 000 – manifestation idag tisdag på Stortorget i Lund!

24 april 2012

I eftermiddag kl. 17 anordnar sjuksköterskestudenter i från Malmö och Lund en demonstration som en del av Sjuksköterskeupproret som kräver höjda ingångslöner för nyutexaminerade sjuksköterskor.

Samma dag som demonstrationen kan vi läsa i Sydsvenskan hur Region Skåne anlitat ett rekryteringsföretag som kommer att få 25 000 kr för varje sjuksköterska de lyckas rekrytera för att täcka upp för de systrar som anslutit sig till upproret och vägrar ta sommarvikariat till en lön som på inget sätt motsvarar den utbildning de har och den samhällsnytta som deras arbete innebär.

Rättvisepartiet Socialisterna Malmö/Lund stödjer Sjuksköterskeupproret fullt ut och uppmanar alla att dyka upp på Stortorget i Lund idag kl. 17 för att visa på det stora stöd som finns för kampen  för en dräglig lön.

RS/Offensiv står för:

  • Fullt stöd till sjuksköterskeuppropet och kravet på 24 000 kr i ingångslön.
  • Bygg en kampanj i media och på gatorna för att sätta press och lägga ansvaret på nedskärningspolitiker i kommun och lands­ting.
  • För en solidaritetskam­panj: Andra vårdanställda och lågavlönade behöver ge sitt stöd. En seger för sjuksköterskorna kommer att vara en seger för alla.
  • Enad kamp för högre ­löner för alla vårdanställa. Nej till splittringsförsök med hjälp av individuella löner.
  • Rusta upp vård och omsorg. Riv upp privatiseringarn. Högre löner och höjd bemanning. Ta från riskkapitalbolag i vården, vinster, aktieutdelningar och från skattesänkningar för de rika.
  • Förstatliga stora företag och banker. För en fördelning av resurser och socialistisk planering av vård och annan verksamhet efter behov.

Demonstrationen på facebook.
Artikel i Offensiv om upproret.


Danmark: Regeringen möter ökat motstånd

03 maj 2011

Bygg ett kämpande socialistiskt alternativ

Den danska högerregeringens attacker på arbetare och välfärd möter hårt motstånd.

Om regeringen inte får stöd för sitt ”Reformpaket 2020”, med nedskärningar på närmare 50 miljarder kronor, hotar omval redan i maj.
På högerns dagordning står slakt på offentliga utgifter, hårdare regler för studiestöd, ett budgettak (de offentliga utgifter­na begränsas till max 27 procent av den samlade ekonomin mot 29 procent idag), att efterlönen (en möjlighet till förtida pension) avskaffas successivt och folkpensionsåldern höjs till 67 år.
Regeringen har fått backa från ursprungsförlaget, att helt och omdedelbart avskaffa efterlönen, efter stora fackliga protester och strejker bland transportarbetarna.
Socialdemokraterna har vunnit i opinionen genom att säga att de vill bevara efterlönen. I det finstilta säger de dock som regeringen nu, att de vill se ”marginella förändringar”, vilket i praktiken betyder att även de vill se en avveckling.

Socialdemokraterna kritiserar regeringens nedskärningspaket samtidigt som de aviserar en egen plan för att skära ner 47 miljarder kronor tillsammans med Socialistiskt Folkeparti.
Enligt S-SF-planen ska 24 miljarder kronor sparas genom deras ”Fair Lösning”; att alla ska jobba 12 minuter längre om da­gen gratis.
SF går alltså fortsatt högerut och anpassar sig till högerpartierna; inte minst genom sin populism vad gäller invandrings- och integrationsfrågor, där de alltmer låter som Dansk Folkeparti.
Enhedslisten utgör den enda oppositionen mot högerpolitik och rasism i riksdagen. De säger nej till S och SF:s alternativa nedskärningar, men har ändå fört fram att de kan tänka sig styra tillsammans med S och SF efter valet.

Det finns en klyfta mellan Enhedslistens politiker och medlemmar, vilken visades då partiets företrädare röstade för ett danskt ingripande i Libyen för att sen backa när de kritiserades internt.
Socialister i parlament står under ständig press från den borgerliga omgivningen. Motvikten mot denna press är klar politik, medlemsdemokrati, aktivt deltagande i kampen och valda företrädare på arbetarlön.
Framförallt måste ett genuint socialistiskt alternativ ägna mer tid och kraft åt arbetsplatskamp och byggandet av rörelser på gatan än den tid och kraft man lägger på parlament och val.

Mattias Bernhardsson


Rättvisepartiet Socialisternas vallåt

01 augusti 2010

Ta strid för jobben, välfärden och klimatet

01 februari 2009

Utkast till ett socialistiskt program mot kapitalismens kris

Sverige befinner sig liksom hela världen i början av den allvarligaste ekonomiska krisen för kapitalismen sedan den stora depressionen på 1930-talet, med tilltagande ekonomiska och soci­ala katastrofer. Samtidigt närmar sig världen enligt klimatforskarna katastrofala ”tippunkter” för den globala uppvärmningen. Arne Johansson redovisar här ett utkast till programkrav som ska diskuteras på Rättvisepartiet Socialisternas partistyrelsemöte den 6-8 februari.

I rapporten Global Risks 2009 som publicerats inför de globala makthavarnas årliga World Economic Fo- rum i Davos görs en översikt av de systematiska risker som i dag skakar världskapitalismen. ”Livsmedelskrisen, oljekrisen och finanskrisen är ba­ra varningssignaler om att vårt eko- nomiska system inte är hållbart på ett djupare plan” sammanfattade Dominic Waughray, chef för forumets miljöfrågor, på Dagens Industri Debatt den 19 januari.

Inför alla dessa hot står samtidigt världens regeringar och etablerade partier villrådiga. De nyliberala idéer som dominerat deras politiska recept sedan 1980-talets kollaps för stalinismen och som bygger på föreställning- en om marknadens självläkande krafter har på några få månader lidit ett historiskt skeppsbrott. Samtidigt som regeringarna i all hast dammat av den tidigare förkastade alternativa, så kallat ”keynesianska”, medicinen i form av expansiva statliga krisåtgärder som förstatligar finansmarknadens skulder och ökar de offentliga utgifterna, in­ser också allt fler att detta bara kan mildra krisens djup och skjuta upp räkenskapens dag.
I denna situation av akuta hot mot inte bara världens arbetare och fatti­ga, utan till och med mot mänsklighetens överlevnad, har marxister en plikt att förklara hur nya sociala rörel­ser måste lägga grunden till en socia­listisk arbetarrörelse i själva kampen för jobben, välfärden, freden och miljön. Medan Trotskij under 1930-talet kunde peka på att massorna gång på gång sökte en revolutionär utväg ur krisen, samtidigt som de hindrades av en kris för arbetarrörelsens ledning, är uppgiften idag om möjligt ännu mer komplicerad efter stalinismens sammanbrott, socialdemokratins förborgerligande och fackföreningsrörelsens passivisering.
Ändå är den stiltje vi idag ser i den svenska klasskampen ett ”lugn före stormen” mot ett kapitalistiskt system som inte längre är hållbart. Nya kamprörelser kommer liksom redan på Island eller i de baltiska staterna att utvecklas underifrån, parallellt med en kamp för kämpande och demokra­tiska fackföreningar. För detta krävs ett socialistiskt övergångsprogram som med hjälp av övergångskrav kan lyfta kampen i de mest brännande dagsfrågorna till en ny medvetenhet om behovet av en socialistisk omvälv­ning av makt- och ägandeförhållanden och en demokratiskt planerad so- cialism.
Vi står idag på randen till en global depression. En global finansiell härdsmälta har nätt och jämnt undvikits genom dramatiska interventioner från USA:s, Europas och asiatiska centralbanker, inklusive förstatliganden av banker, och löften om historiskt stora stödpaket från samma regeringar som in i det sista hyllat nyli- berala idéer. Detta har dock inte hindrat krisen att förvärras. Krisens snab­ba spridning visar hur sammanflätad och sårbar kapitalismens globalisering har gjort världen och dess finansiella system.
Redan sista kvartalet 2008 hade flertalet utvecklade länder dragits ned i en samtidig recession med fallande BNP, som fortsätter att fördjupas un­der 2009, och snabbt stigande arbetslöshet. Detta har också drabbat de så kallade tillväxtmarknaderna via skarpt krympande marknader för deras export, med fallande råvarupriser och kapitalflykt. Följden har blivit en ekonomisk tvärnit för Kina, Indien, Ryssland och hela den s k tredje världen.
Nya dramatiska chocker kan väntas. Dessa kan utlösas av en kollaps för riskkapitalfonder och hårt belåna­de hedgefonder, fortsatta ras för huspriser och aktier, tilltagande protek- tionism som inletts med försök att hindra statliga stödpaket till bilindu-strin att ”läcka” till utlandet, industrikriser och massarbetslöshet, hård- landning i Kina och andra ekonomier, uppror och ”väderkatastrofer”.

För Sveriges del kan till exempel en fördjupad kris i de baltiska staterna framkalla en ännu mer dramatisk kris för de svenska bankerna. Dessa har redan så stora svårigheter att mobilisera nytt kapital att de, trots alla statli-ga lånegarantier, inte får fart på utlå- ningen.
Den kris som nu har inletts kommer att bli långvarig och utdragen. Fallande skatteinkomster till följd av massarbetslöshet, utgifter för nya stödpaket och förstatligandet av bankernas enorma kreditförluster, bäddar för att de kapitalistiska regeringarna bortom stödpaketen överallt mås­te övergå till flera år av stora nedskär­ningar i stil med Göran Perssons VM i budgetåtstramning på 1990-talet.
TCO-ekonomerna varnar i rapporten Den ekonomiska krisen … och vad som bör göras åt den för att krisen kan slå särskilt hårt mot länder som Sverige med stor utrikeshandel och beroende av utsatta branscher som bilindustrin. Enligt konsultföretaget Grant Thornton minskar också svenska företags investeringar mest i världen, samtidigt som de tillhör de mest pessimistiska om jobben.

TCO-ekonomerna visar också hur industriländernas inkomstfördelning under lång tid förskjutits från löner till vinster, med upptrissade aktieutdelningar, chefsbonusar och fallskärmar.
I USA har 90 procent av inkomst­ökningarna de senaste decennierna tillfallit de 10 procent bäst betalda hushållen. De breda folklagrens konsumtion har upprätthållits på basis av övertidsarbete, extra jobb och alltmer upptrissade lån, mot säkerhet i de fastighetspriser och aktievärden som länge stigit, till dess att bubblorna har spruckit. Om än inte lika extremt, har tendensen varit densamma i Sverige, samtidigt som den offentliga sektorns andel av ekonomin har begränsats kraftigt och de sociala trygghetssystemen, som a-kassa, sjukförsäkring och aktiebaserade pensioner, har gjorts mer sårbara.
Nedskärningar och privatiseringar har också gjort inte minst många kvinnors, invandrares och ungdomars anställningar otrygga.
De ökade inkomstskillnaderna och vinsterna på lönernas och den offentliga sektorns bekostnad har på flera sätt gjort den kapitalistiska ekonomin mer sårbar mot konjunktursvängningar och kriser.

Ett socialistiskt program mot kapitalismens kris måste börja med en kamp här och nu för jobben och levnadsstandarden. Det råder på Sveriges arbetsplatser en växande oro och frustration över bristen på facklig kamp och politiska åtgärder mot den våg av varsel som sveper över industrin och som nu även börjat drabba sjukvården i snart sagt alla landsting.
Redan under 2008 varslades enligt arbetsförmedlingen 8 procent av de anställda inom verkstadsindustrin om uppsägning. Av de totalt 95 000 varsel som lades kom drygt 60 000 under det sista kvartalet. Tiotusentals fler tillfälligt anställda, vikarier och konsulter m fl har förlorat jobbet. Detta kan följas av ytterligare hundratusentals varsel och snart leda till en öppen arbetslöshet på mer än 10 procent.
Arbetare och tjänstemän i Trollhättan och hela landsändar som Västsverige håller samtidigt andan inför de besked från GM, Ford och den svenska regeringen som väntar om Saabs och hela bilindustrins framtid. En nedläggning av till exempel Volvo Cars skulle enligt bilexperter kunna leda till en slakt på 100 000 jobb som på ett eller annat sätt är beroende av företagets eller de anställdas köpkraft. På ett motsvarande sätt håller Umeåborna andan inför besked om vad som väntar tusentals varslade lastbilsbyggare och hela den stora Volvofabrikens framtid.
Sveriges Ingenjörer, Unionen, IF Metall, rektorn för Handelshögskolan i Göteborg och två f d Volvodirektörer har alla rest krav på att staten må­ste rädda den hotade bilindustrin, om nödvändigt genom att i alla fall tillfälligt ta över ägandet och slå ihop företagen, för ett rent symboliskt pris. Den tidigare utbredda föreställningen att staten inte kan ta över företag som vanstyrts av privata ägare ger nu vika.
Det faktum att tusentals anställda varslas även vid vinstrika företag som AB Volvo, Telia Sonera och Ericsson, trots kraftigt ökad vinst med absurda rubriker om ”glädjefnatt” på Stockholmsbörsen och signaler om fortsatt höga aktieutdelningar, är oerhörda provokationer. Detta har också riktat uppmärksamheten mot det extremt svaga anställningsskyddet i Sverige jämfört med flera andra europeiska länder, där korttidsvecka och kostsamma avgångsvederlag ger ett bättre skydd än här.
Detta har till sist fått fack som IF Metall och även socialdemokraterna, som själv i regeringsställning tog bort det statliga permitteringsstödet, att ställa krav på stöd till utbildning i stället för uppsägning av personal som behövs bortom den akuta krisen. Bland arbetare i Göteborg och Umeå har krav rests på ett upp till tvåårigt förbud mot varsel.

Rättvisepartiet Socialisterna förespråkar att alla större varsel besvaras av omedelbara protestaktioner, som t ex sittstrejker, och samordnas till lokala massprotester och landsomfattande protestdagar med politisk strejk.

Våra nyckelkrav mot industrikrisen ly­der:

  • Stoppa varslen – kamp för arbe­te åt alla genom att dela på jobben med kortad arbetstid och ut- bildning, sex timmars arbetsdag utan lönesänkning.
  • Öppna räkenskapsböckerna och ta kamp för facklig vetorätt mot uppsägningar, nedläggningar och omorganisationer.
  • Förstatliga Saab och Volvo, liksom andra krisföretag, utan kompensation, under kontroll av de anställda. Slå samman Saab och Volvo.
  • Demokratisk planering för en snabb klimatomställning av hela transportsektorn med koldioxid­fria bilar, massivt utbyggda järnvägar, höghastighetståg som kan ersätta inrikesflyg och gratis lo­kal kollektivtrafik.

Den offentliga sektorn har enligt ekonomen Sten Ljunggren minskat som andel av BNP sedan början av 1980-talet med cirka 100 miljarder kronor i dagens priser, samtidigt som en allt större andel har privatiserats. Antalet offentligt anställda i vård, skola och omsorg m m har också reducerats kraftigt, med 180 000 sedan 1990 enligt Konjunkturinstitutet.
Nu väntar nya stora försämringar  i spåren på de första varslen av 4 000 anställda i sjukvården. Samtidigt slösas allt större resurser bort på privata vårdföretags vinster, som nu då högerregeringen utreder att höja apotekens marginaler med 50 procent för att kunna locka internationella apotekskedjor att ta över apotek som regeringen vill privatisera.

Våra krav lyder:

  • Stopp för alla nedskärningar och privatiseringar – anställ 200 000 fler inom vård, skola och omsorg, kollektivtrafik, fritid och kultur o s v.
  • Massiva investeringar på en klimatomställning av transportsektorn (se ovan), byggande av all- männyttiga hyresbostäder som passivhus och en energibesparade renovering av miljonprogrammet.
  • Återta privatiserade verksamheter i statlig och kommunal ägo.
  • Max 20 elever i varje klass med extra resurser till invandrartäta förorter – massiv satsning på skolan, högskolan och vuxenutbildning.
  • Nej till högerns elitskolor samt religiösa och vinstdrivande skolor.
  • Ge alla vuxenstuderande rätt och möjlighet till fullständig gymnasieutbildning, arbetsmarknadsutbildning och vidareutbildning med studielön.

IF Metall är inne på fel väg när de förklarar sig redo att finansiera nya permitterings- eller utbildningsfonder ur det framtida löneutrymmet. Lägre löneandel bidrar endast till försvagad köpkraft för dem som har störst be­hov och därmed även till ekonomisk kräftgång. En omfördelning ”från rika till fattiga” med rejält förbättrad köpkraft för låginkomsttagare är en central del av ett socialistiskt krisprogram. Bara 2 av 10 arbetslösa med a-kassa får idag ut 80 procent av inkomsten. Särskilt akut är förstås krisen för de papperslösa och för den tredjedel av de arbetslösa, varav hälften av alla arbetslösa 20- till 24-åringar, som idag helt saknar a-kassa.

Våra krav för ökad köpkraft åt arbets­lösa, sjuka och andra med låga inkomster lyder:

  • Återställ a-kassan och sjukförsäkringen till 90 procent, höj ta­ket och sänk avgifterna.
  • Stoppa hetsen mot sjuka och arbetslösa – rätt till sjukskrivning, förtidspension eller delpension till dem som inte orkar arbeta; stöd och lönebidrag till dem som vill och kan, men har svårt att få ett arbete.
  • Kamp för höjda kvinnolöner och lägstalöner – ingen med heltidsarbete ska tjäna mindre än 18 000 kronor i månaden.
  • Stoppa vikarieeländet – allas rätt till fasta heltidsjobb, med förkortad arbetstid för alla.
  • Höjda garantipensioner och socialbidrag till lägst 16 000 kronor i månaden.
  • Lika lön för lika arbete – försvara kollektivavtalen mot EU:s lönedumpning och Lavaldomar.
  • Omedelbar amnesti åt alla papperslösa – enad kamp mot förtryck och rasism.
  • Kraftigt höjda barn- och stu- diebidrag 12 månader om året – 16 000 kronor i studielön per månad för eftergymnasial utbildning och vuxenstuderande.
  • Höjda bostadsbidrag/-tillägg till ensamstående barnfamiljer och pensionärer med låg inkomst.
  • Kamp för höjda reallöner på vinsternas bekostnad – för demokratiska och kämpande fackföreningar, där medlemmarna röstar om avtalen och fackliga företrädare lever på samma löner som dem de representerar.
  • Låt de rika betala – stopp för alla aktieutdelningar, chefsbonusar och fallskärmar; återinför skärp- ta skatter på arv, förmögenheter och höga inkomster.

Bankernas fortsatta kris förvärrar samtidigt krisen för industrin, bostadsbyggandet och klimatomställningen genom en iskall lånemarknad. Trots statens massiva lånegarantier råder det på lånemarknaden en fortsatt och oacceptabel förlamning, som kan följas av en ny härdsmälta för riskkapitalbolag som EQT och Nor- dic Capital m fl, företagskonkurser och stora nedskrivningar på grund av bankernas krislån i till exempel de baltiska staterna.
Finansminister Anders Borg moti­verar talande nog nya åtgärder för att bistå företag med krediter vid sidan av bankerna med orden att: ”Jag tror knappast att bankerna kommer att känna ett samhällsansvar. Det är inte det som driver dem”. Även företrädare för byggmaterielindustrin vi­sar sin misstro mot bankerna genom att föreslå en statlig byggfond så att de allmännyttiga bostadsföretagen kan låna till förmånliga villkor (DI Debatt den 26 januari).

Vårt krav för bankkrisen lyder:

  • Omedelbart förstatligande av bankerna i stället för deras skulder, under kontroll av de anställ­da.


Bostadsbyggandet ser ut
att tvärbromsa till 10 000 lägenheter under 2009, en sjättedel av de 60 000 lägenheter per år som byggdes under krisåren 1991-93. Detta bäddar trots akut bostadsbrist i en tredjedel av landets kommuner och stort energislöseri för konkurser och kraftigt ökad arbetslöshet bland byggbranschens 700 000 anställda.
Mot bostadsbyggandet och den nödvändiga renoveringen och energibesparingen av miljonprogrammets bostäder slår både regeringens stopp för nyproduktionsstöd och räntebidrag till flerfamiljshus, bankkrisen och höga byggkostnader inom den monopoliserade byggbranschen.

Våra krav för byggkrisen lyder:

  • Massiv satsning på byggande, energibesparing och renovering av hyresrätter till kostnader som de boende har råd med.
  • Sänkta hyror och lägsta möjliga kostnader för bostadslån, byggande och renoveringar genom att förstatliga bankerna och de stora byggbolagen under kontroll av de anställda, hyresgäströrelsen och miljörörelsen.

Risken är överhängande för att kapitalismens försök att rädda sig själv ur den ekonomiska krisen kommer att överskugga den kapplöpning mot tiden som pågår när det gäller behovet av snabba globala åtgärder mot utsläppen av växthusgaser och den globala uppvärmningen innan den blir okontrollerbar genom upptinandet av permafrosten och polarisarna.
Krisens ras för priserna på olja och naturgas innebär också, liksom den finansiella krisen för företag och banker, stater och privatpersoner etc, försvårande marknadskrafter.
Ett nytt internationellt avtal om ett slags ”Kyoto II” vid toppmötet i Köpenhamn i slutet av året är dömt att misslyckas lika kapitalt som Kyotoavtalet, om även detta ska förlita sig på diskrediterade ”marknadskrafter” ge­nom en absurd handel med utsläppsrätter, energiskatter eller privata investeringar från lamslagna kreditmarknader.
Som en av intiativtagarna till den engelska rörelsen för en Green New Deal påpekar i ett debattinlägg på BBC:s Green Room kan världen samtidigt ha så lite som 100 månader på sig att vidta drastiska åtgärder ”för en snabb och omfattande omställning av världsekonomin”. Detta förutsätter en snabb och hård reglering av världens finansmarknader för att garante-ra billiga lån till de massiva och pla- nerade investeringar som krävs för att omvandla världens infrastruktur för energiförsörjning, transporter och byggande m m. Vilket i sin tur kräver en omställning av hela produktionssättet och införande av förnyelsebara energikällor och hållbara teknologier.
Världen har aldrig tidigare stått in­för mäktigare objektiva argument för en snabb omställning till en demokra­tiskt planerad socialism baserad på en socialisering av storföretag och banker under kontroll av de anställda och den globala miljörörelsen.

Våra krav kan sammanfattas som:

  • För en massiv facklig och politisk kampanj för jobb, välfärd och en snabb klimatomställning av transporter, energiförsörjningen och byggandet m m – förstatliga bankerna, bilindustrin, energijättarna och de stora byggbolagen.
  • En socialistisk och global grön omställning baserad på en demo­kratiskt planerad socialistisk ekonomi, under kontroll av de an- ställda och miljörörelsen.
  • För en demokratisk och socialistisk värld – kamp mot imperialis­mens krig och EU:s militarism.

Arne Johansson


Bedrägliga påhopp – svar till Håkan Blomqvist

27 januari 2009

”Vad står det på bössan?”, skriver Håkan Blomqvist i en kommentar i Internationalen. Tyvärr har han inte tagit reda på svaret på frågan innan han skrev. Istället vidarebefordrar han ett anonymt och ännu grövre påhopp på Rättvisepartiet Socialisterna än Proletärens falska anklagelser.

Vad är det som har hänt? RS har deltagit i demonstrationerna mot Israels krig på alla orter där vi har medlemmar. I Luleå, Umeå och Sundsvall har vi också haft talare. På demonstrationerna har vi sålt Offensiv, knappar mot kriget och samlat namn för en socialistisk lösning i Mellanöstern.

I Proletären (och i den anonyma spottloska HB refererar) påstås att vi gått runt med ”bössor där det med fet stil står ‘GAZA'”, men att pengarna gått till Israel eller ”sionister”. Istället för att ifrågasätta smutskastningen hakar Håkan Blomqvist på med tala om ”bedrägliga insamlingsmetoder” som israeliska socialister ”smutskastas” av.
Det finns bara ett krux – vi har inga bössor som det står GAZA på och vi skickar så klart inga pengar till staten Israel eller sionister.
HB sa till mig (i ett samtal efter att han skrivit sin kommentar) att ”folk i Stockholm” klagat på våra bössor. Han blev därför något förvånad när jag berättade att vi inte gått runt med några bössor i Stockholm. Där vi haft bössor var i Göteborg, på demonstrationen den 10 januari. Texten på dessa var ”Stoppa Israels krig – Rättvisepartiet Socialisterna”.

Större delen av de pengar vi får in kommer från sålda Offensiv, prenumerationer och knappar. De övriga pengar vi samlat in går till CWI:s kampanj mot kriget, i Sverige så väl som i Israel/Palestina. CWI i Israel/Palestina –Tnu’at Maavak Sotzyalisti/Harakat Nidal Eshteraki – har drivit en mycket aktiv kampanj mot kriget (se rapporter på www.socialistworld.net). I Sverige har vi använt de arabiska flygblad som våra kamrater i Israel/Palestina framställt. Vi vet att stalinister inte kan skilja på stat, militär och regering å ena sidan och svurna krigsmotståndare och revolutionära socialister på den andra. HB skriver att med rätta att KP ägnat sig åt ”lögnaktigt förtal”. Men vad ska man säga om den anonyma skribent HB citerar, som jublar åt samma stalinisters attack på trotskister?

Håkan Blomqvist tycks säga att vi har oss själva att skylla. Ungefär: ”titta på oss, vi samlar inte in några pengar och blir heller inte angripna”. Vi vet att det irriterar vissa att RS samlar in pengar från medlemmar, sympatisörer, prenumeranter och ”vanligt folk”. Resultaten av insamlingarna har redovisats i Offensiv allt sedan tidningen startade 1973. Detta till skillnad från de vänsterorganisationer som antingen aldrig redovisar något, inte samlar in några pengar, betalas av staten eller tagit emot pengar från Nordkoreas eller någon annan ambassad.

I samma nummer av Proletären som angriper RS lanserar Kommunistiska Partiet en insamling till Gaza. Tror Håkan Blomqvist att KP kan garantera att ”alla som skänker pengar förstår att deras slantar i verkligheten går till” en insamling som leds av stalinister? Själv har jag träffat prenumeranter på Internationalen som tror att den ges ut av socialdemokraterna.

RS namninsamlingar baktalas också av vissa inom andra vänstergrupper. Men det finns ingen bättre metod för dialog med folk och informera om kommande demonstrationer och protester. Namnlistorna ger möjlighet att föra fram en klass- och socialistisk politik, vilket inte minst när det gäller Mellanöstern är helt avgörande.

Att RS offentligt driver linjen att det är socialism och gemensam kamp från palestinska och judiska arbetare som är vägen framåt är den verkliga nageln i ögat på dem som gett okritiskt stöd till Hamas (precis som de tidigare stött Fatah/PLO okritiskt). Vi lägger märke till att HB verkar försvara denna traditionella trotskistiska syn medan andra skribenter i Internationalen ställt in sig i ledet och gett stöd till Hamas. RS och CWI står på de palestinska massornas sida i kampen mot ockupationen och Israels terrorkrig och försvarar palestiniernas rätt till väpnat försvar, men det betyder inte att vi lägger ner kritiken av Hamas eller Fatah. Att alliera sig med ”fiendens fiende” är inte en del av marxismen.

Per-Åke Westerlund, Rättvisepartiet Socialisterna


RS/Offensiv besvarar påhopp i Proletären

27 januari 2009

Rättvisepartiet Socialisterna (RS) driver en aktiv kampanj mot Israels terrorkrig i Gaza. Att vi fått bra respons i demonstrationer och på skolor­na har framkallat ett grovt påhopp förra veckan i tidningen Proletären, som ges ut av Kommunistiska partiet.

RS är den svenska sektionen av en internationell socialistisk organisation, CWI (Committee for a Workers’ International). På demonstrationerna mot Israels krig väckte det särskilt intresse bland dem vi pratade med dels att vi för fram en socialistisk lösning för Mellanöstern, dels att vi har kamrater som kämpar mot kriget i Israel/ Palestina. De är medlemmar i Tnu’
at Maavak Sotzyalisti/Harakat Nidal Eshteraki, som är den israeliska sektionen av CWI.

Kamraterna i Tnu`at Maavak Sot­zyalisti/Harakat Nidal Eshteraki har drivit på och deltagit i demonstrationerna mot kriget, t ex när 10 000 demonstrerade i Tel Aviv.
Vi ger också fullt stöd till de stora protester som genomförts runt om i Mellanöstern. CWI:s hemsida rappor-terar från Egypten och Libanon.

Att vi i Rättvisepartiet Socialisterna samlar in stöd som går till CWI och till kampen i Israel/Palestina mot kriget påstår Lars Rothelius i tidningen Proletären vara en ”falsk insamling – pengarna går till Israel”.
Med beteckningen ”Israel” vill han dölja att vårt stöd går till svurna motståndare till den israeliska militären, regeringen och staten. Proletären vägrar att se klassklyftor och krigsmotstånd i Israel – syftet är att smutskasta RS. Hur långt de är beredda att  sjunka visades i Göteborg i lördags när KP:are tog hjälp av funktionärer och poliser för att störa RS-aktivister.

Större delen av de pengar RS fått in på demonstrationerna är betalning för sålda Offensiv, prenumerationer och knappar, plus stöd till vårt kampanjarbete i Sverige.
De som gett pengar till CWI:s kampanj mot kriget i Mellanöstern vet att vi har kamrater i Israel/Palesti-na och i Libanon. I de fall vi haft insamlingsbössor är dessa tydliga märk- ta med partinamnet och vi förklarar vart pengarna går. Vi har också delat ut flygblad på arabiska som skrivits av våra kamrater i Israel/Palestina.
Att Proletären försöker hoppa på socialister är bara ett försök att dölja sin egen politiska bankrutt, som okri­tisk hejaklack till regimer och organisationer som befinner sig ljusår från socialism och arbetarsolidaritet.