Danske folkeparti ett varnande exempel

12 november 2009

När Lotta Gröning och Aftonbladet försvarade publiceringen av Sverigedemokrater- nas annons i SVT Debatt fick de svar på tal av författaren Lena Sundström. Med exempel från Danmark visade hon hur ”öppenhet” mot rasister inte bromsar deras tillväxt.

Vi är säkert många som nu läser Lena Sundströms bok, Världens lyckligaste folk – En bok om Danmark, för att få veta mer. Ett av bokens viktigaste bidrag är att Lena Sundström inte påstår att den rasism som Dansk Folkeparti (DF) står för är speciellt dansk. Och därmed understryker hon att hotet från Sverigedemokraterna är verkligt. Rasismen har heller inte uppstått som en stark strömning underifrån. ”Det märkliga är att danskarna faktiskt var räddare för arabiska/muslimska länder 1990 än de var 2001 när de fick frågan” – men dagstidningar­na och tv-debatterna inför valet har kommit att domineras av ämnet ”utlänningar”. Dansk Folkeparti, som leds av personer ur den överhet man säger sig inte representera, har stadigt ökat sin väljarandel bland arbetare och lågavlönade.

DF:s löften om förbättrad äldreomsorg och sjukvård har också spelat en viktig roll, särskilt som de inte kan utmanas av de partier som själva skär ner i offentliga sektorn. I Danmark fanns i början också ett motstånd mot DF och löften om att inte samarbeta med dem från de andra partierna, men i slutet av 1990-talet började socialdemokratiska regeringar anpassa sig till DF genom en rad försämringar för invandrare och flyktingar. Och sedan år 2001 är DF samarbetsparti till högerregeringen. Så sent som i förra veckan fick DF igenom hårdare tag mot invandrare som arbetar som del av den nya budgeten. De andra partiernas och även massmedias anpassning till rasistpartier är den kanske största faran med Sverigedemokraterna. Lena Sundström visar det tydligt med exempel från Folkpartiets rasistiska krav från valrörelsen 2002. En anpassning i Danmark är att begreppet ”fremmed” har blivit det etablera­de ordet för invandrare. Även Vänsterpartiets systerparti Socialistiskt Folkeparti har hängt med.

Lena Sundström berättar om hur SF:s partiledare Villy Søvndal har sagt att en muslimsk rörelse skulle ”dra åt helvete till” och sedan att ”integrationsproblem” också hade ”kulturella” orsaker. Resultatet? SF:s opi- nionsiffror steg. Søvndal gick då vidare och sa att han skulle organisera en massdemonstration mot ”religiösa mörkermän”. Inte mot regeringen, nedskärningar eller arbetslöshet – ut­an i samma anda som media och DF peka ut muslimer som ett hot. Lena Sundström visar också att Socialdemokraternas partiprogram år 1992 inte hade ett enda ord om invandrare/flyktingar, medan det nya programmet år 2004, ”Handen på hjärtat”, talar om att ”Som danskar har vi den danska kulturen gemensam”. Detta som kontrast mot ”områden i Danmark där kriminaliteten är för hög” därför att ”integrationen är för dålig”.

Inget om klyftor och rasism, utan ansvaret läggs på invandrarna. I nyårstalet 2000 pratade Poul Nyrup Rasmussen, socialdemokratisk statsminister, om risken för att danskar känner sig ”främmande i sitt eget land”. Världens lyckligaste folk utreder också den ökända 24-årsregel som finns i Danmark. Den innebär att en dansk inte kan gifta sig med en utlänning och bosätta sig i Danmark före 24 års ålder. I regeln ingår också bl a krav på ”större anknytning” till Danmark än något annat land och krav på ett garantibelopp på ett bankkonto. Och den som redan finns i Danmark ställs inför allt hårdare tester för att få chansen att bli medborgare.

Lena Sundström ger också bakgrunden till Jylllands-Postens karikatyrer av Muhammed. JP påstod att man försvarade yttrandefriheten när man på sin förstasida sa att alla måste kunna tåla ”hån, spott och förlöjligande”. Men de enda man utsatte för denna behandling var muslimerna – i en tidning som år 2003 vägrat ta in karikatyrer av Jesus och som haft förstasidan ”Bush: Tack för er vänskap” några år tidigare. Tecknare som inbjöds förstod inte sammanhanget, att JP skulle krydda det hela med sina egna tecknares gro­va provokationer. En av dem, Kurt Westergaard, hyllades senare som en hjälte på DF:s landsmöte, berättar Le­na Sundström. Tyvärr innehåller Världens lyckligaste folk vid sidan av fakta och rapporter alldeles för mycket av ”Lena Sundström åker till Köpenhamn”.

Någon redaktör borde ha övertalat henne att låta berättelserna om hennes kontokortsproblem, känsla av ensamhet, restaurangbesök o s v stanna i dagboken eller Facebook, om de nu alls ska vara offentliga. En pocketver­sion med 200 av dagens 300 sidor vo­re en förbättring.

Per-Åke Westerlund