5 000 mot rasistiska Pegida

Ännu en antirasistisk seger i Malmö då rasisterna från Pegida bara lyckades samla 30 personer jämfört med de 5 000 antirasister som slöt upp.

Rasistiska Pegida Sveriges försök att etablera en antimuslimsk ”folkrörelse” i Malmö i måndags resulterade i ett totalt fiasko. 5 000 antirasistiska Malmöbor slöt upp och buade ut den hetsdömde galleristen Henrik Rönnquist och hans knappt 30 åhörare på Stortorget.

Sex skadade efter naziattack på Möllevången

Skåne mot rasism kallar till manifestation för att protestera mot det högerextrema våldet. Natten till idag utsattes sex vänsteraktivister för mordförsök. Samtliga fick föras till sjukhus, varav en med livshotande skador. Mannen ska enligt Sydsvenskan vara stabiliserad under morgonen.

Demonstrera mot nazistvåldet idag! Samling 15:00 Möllevångstorget.

Facebook

”24 den 25:e!” Sjuksköterskor demonstrerade för högre lön.

Den 24 april kom upproret för högre ingångslöner för sjuksköterskor till Skåne. Drygt 400 personer, varav de flesta sjuksköterskestudenter, samlades på Stortorget för att stödja kravet på en minimilön på 24 000 kronor för sjuksköterskor. Då tal var avklarade och manifestationen var tänkt att sluta togs ett spontant initiativ att gemensamt demonstrera upp till sjukhuset. I rask takt och i ökande antal marscherade demonstranterna upp till Universitetssjukhuset. Från flera fönster syntes så väl sjuksköterskor som patienter som ropade glada tillrop och gjorde tummen upp.

I dagsläget ligger ingångslönerna för nyutexaminerade sjuksköterskor runt 21 000 kronor, än värre är att löneutveckling i det närmaste är obefintlig. Svaret från universitetssjukhuset i Skåne är enormt provocerande. På grund av studenternas vägran att acceptera löner under 24 000 saknas 125 sköterskor inför sommaren. Istället för att bevilja sjuksköterskor en löneökning har de anlitat ett bemanningsföretag som fungerar som strejkbrytare. Bemanningsföretaget får tre miljoner, ironiskt nog blir tremiljoner dividerat med 125 exakt 24 000.

Arbetsgivarsidan hävdar att det finns en påse med pengar att ta av, ifall ingångslönen höjs till 24 000 skulle det gå ut över mer erfarna sjuksköterskor och andra yrkeskategorier inom vården. I själva verket skulle en seger i frågan ge Vårdförbundet ett lysande utgångsläge att vinna rejäla löneökningar. Pengar verkar också finnas för att betala stafettläkare som dränerar landstingens budgetar med månadslöner för ospecialiserade läkare på 100 000 kronor.

Det är viktigt att koppla frågan om högre löner till kampen mot nedskärningarna inom vården. Till hösten planerar den borgerliga fyrklövern plus miljöpartiet att skära ned ytterligare nästan en halv miljard kronor, detta kommer att drabba undersköterskor och sjuksköterskor värst. Även färdiga sjuksköterskor och undersköterskor borde delta i kampen för högre löner, dels för att höja även deras löner men också för att med strejkvapnet ge större tyngd åt rörelsen. Löneklyftorna inom vården, som är en av de mest hierarkiska arbetsplatserna i samhället, måste också kritiseras.

/Sten Axelson Fisk

Artikel i Sydsvenskan.
Artikel i Skånskan.

Ner med mördarregimen i Iran!

Drygt 70 personer samlades idag utanför Stadshallen i Lund för att protestera mot den ”kulturvecka” som anordnats av Persiska Viken, en iransk regimtrogen förening. Demonstranterna protesterade både mot den iranska regimen i stort och mot att Lunds kommun hyrt ut en lokal till en förening som stödjer en av världens mest totalitära regimer.

Slagord som ”Ner med den islamistiska terrorregimen i Iran!” och ”Iranska ambassaden, terrorcentralen!” mötte det fåtal som smög sig in på Stadshuset för att delta i ”kulturveckan”. Slagorden som handlar om den iranska ambassaden är naturliga då en av arrangörerna är tätt knuten till ambassaden, som bland annat i skydd av sin diplomatiska verksamhet spionerar på exil-iranier i Sverige som är kritiska mot styret i Iran.

/Patrik Berg.

Sydsvenskan

Skånskan

Demonstration för ett fritt Gaza

Det är nu drygt ett år sedan Israel utförde sitt 22 dagar långa terrorkrig mot Gaza, som tog livet av runt 1500 palestinier. I lördags demonstrerade uppemot 500 personer i Malmö för att påminna om att Gaza är belägrat och befolkningen svälts ut, även om de israeliska bomberna inte haglar idag.

Kampen mot Israels krig och förtryck engagerade många och samlade under förra vintern 10 000-tals demonstranter varje helg runtom i Sverige. Motståndet och opinionen mot Israels övergrepp har länge varit otroligt starkt, samtidigt som politiker runtom i väst inte lyfter ett finger för att stoppa Israels krigspolitik.

Det var Nätverket mot Israels krig och ockupation som arrangerade fackeltåget genom centrala Malmö, på årsdagen av bombningarna av Al-Fakhuraskolan där fler än tusen civila hade sökt skydd. Flera tal hölls, bland annat av representanter för Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Samtidigt som vissa politikers motstånd mot Israels imperialistiska krig och ockupation är välkommet, så är det viktigt att inte köpa alla fina ord om fred. Det var en samstämmig riksdag som 2002 röstade för ett svenskt deltagande i en annan ockupation under Nato-flagg, den av Afghanistan. Senare gjorde Socialdemokraterna gemensam sak med högeralliansen och röstade för ett svenskt trupputökande i landet. De svenska trupperna understödjer den amerikanska ockupationen som i sin tur stödjer sig på den kvinnoförtryckande, korrupta och valfuskande Karzai-regimen.

Det stora glappet mellan vad som sägs i ord och den verkliga krigspolitiken som förs visar på de etablerade partiernas totala hyckleri. Oppositionspartiernas dubbelmoral är ännu ett tecken som tydliggör behovet av ett nytt kämpande arbetarparti som konsekvent säger nej till och bekämpar imperialismens blodiga krig och ockupationer.

Ammar Khorshed

Sydsvenskan

”Något är ruttet i konungariket Danmark . . . ”, då en saga, nu bitter verklighet.

Den 11 september 1973 genomfördes en av Latinamerikas blodigaste militärkupper i mitt hemland Chile. Min familj tvingades fly för sitt liv och vi fick via Amnesty International politisk asyl i Sverige. Min far, som var politiskt aktiv, utsattes för tortyr under den tid han satt i fängelse och på grund av de skaddor han fick dog han en alltför tidig död utan att någonsin kunna återvända till sitt hemland. Som barn hade jag svårt att föreställa mig det våld och de orättvisor som min far berättade om. Uppvuxen i ett demokratiskt samhälle som Sverige tycktes det mig vara något som aldrig skulle drabba mig. Så fel jag hade! I lördags tog jag tåget till Köpenhamn full av förväntan, idag var den stora dagen, D-dagen! Dagen då ett enat folk skulle visa kraften och styrkan i en demokratiskt samhälle genom att höja sin röst för vår gemensamma framtid.

THIS IS WHAT DEMOCRACI LOOKS LIKE ! ! !

Tilsammans med några vänner från Malmö anslöt vi till Rättvisepartiet Socialisternas grupp tillsammans med kamrater från Europa och CWI. Det var en fest med hög stämning, bra tal och en optimistisk anda av samhörighet, vi var alla här av samma anledning – vår kamp för miljön. Tillsammans med cyklande björnar, kor och teatergrupper, musik och dansande Harei Krishna gav vi oss iväg. 100.000 människor med ett gemensamt mål – Bella Center – och en önskan om att göra vår röst hörd.
Där tar allt slut och min illusion om ett demokratiskt Europa dör en smärtsam död. Plötsligt är gatan avspärad av poliser och polisfordon framför och bakom oss. Min första tanke är att något inträffat som fått polisen att agera men att det inte har med oss att göra. Vi har inte märkt av några oroligheter och då jag ser att det efter polisavspärningen finns massor av folk kvar tänker jag att det är ett tillfälligt stopp och att vi snart ska kunna fortsätta mot Bella Center. Vi är flera stycken som uppmanar folk att sätta sig ner för att vissa att vår demonstration är fredlig och att om det förekommer våld eller oroligheter så är det inte vi som orsakar det. Efter en stund får vi besked om att folk ska börja släppas förbi avspärningen efter en identitetskontroll. Vi samlar vår grupp och går mot avspärningen men får besked om att vi måste vänta, vi sätter oss ner på marken. Uppmuntrade av talkörer från andra sidan avspärrningen – LET THEM GO ! – börja även folk omkring mig ta upp olika talkörer. Sedan blir det oroligt och någon kommer med beskedet att vi alla blivit aresterade. Sedan blir det ännu mer oroligt när polisen vid den bakre avspärningen börjar arrestera folk genom att brutalt gå in med batongslag och hundar mot sittande demonstranter. Ett visst handgemäng uppstår då vissa demonstranter försöker göra motstånd.

Så börjar folk omkring mig att fängslas med armarna bakom ryggen och polisen sätter dom i långa led på marken. Så blir det min tur och mina händer fängslas så hårt bakom min rygg att jag inte kan röra mina armar och jag känner hur blodtillförseln till mina händer styps. När jag försöker påpeka detta för de poliser som för bort mig bara skrattar de. Jag blir nertryck på marken, i leden som polisen format på den iskalla marken. Framför mig hamnar en äldre man med en stor ryggsäck på sin mage, den trycker mot hans hals och han kan inte sitta upp, har redan från början svårt att andas och blir snabbt allt sämre. Trots smärta i mage, ben och armar försöker jag så gott jag kan hålla upp hans vikt för att inte belasta den som sitter precis bakom mig som utsätts för vår gemensamma tyngd. Efter någon timme i den ställningen har jag fruktansvärt ont i min mage, armar och händer. Jag är också orolig för mannen framför mig som blir allt sämre. Flera gånger försöker jag göra poliser i min närhet uppmäksamma på det dåliga tillstånd han befinner sig i. Inte förän många omkring mig ochså börjar skrika kommer två poliser fram och för bort mannen som har svårt för att gå. Runt omkring mig hör jag folk skrika för att få gå på toaletten, det är flera runt omkring mig som förnedras genom att tvingass göra på sig. Många mår dåligt efter flera timmar på den kalla marken. När en boende i ett av husen fäller ut en röd flagga från ett fönster och någon börjar spela musik stiger modet och man hör än en gång mäktiga talkörer -VI ÄR FREDLIGA – VAD ÄR NI? och -THIS IS WHAT DEMOCRACI LOOKS LIKE- även folk som kommit ut på sina balkonger stämmer in.

Själv mår jag väldigt dåligt, jag har under flera timmar haft tyngden av den äldre mannen mot min mage och spännbanden som binder mina händer bakom min rygg är så hårt spända att de skurit rakt igenom min högra mockahandske och jag känner att det blöder. Jag har svårt att andas och kylan från marken gör att jag skakar. Jag tror att jag för ett ögonblick tappar medvetandet, jag hör röster runt mig som skriker, och plötsligt lyfts jag brutalt upp och släppas bort av två poliser. Jag förs åt sidan, kan knappt stå utan stöd och har svårt att andas – då börjar den ena polisen skrika på mig -”Jag tror inte alls att du är sjuk! Jag tror att du bara låtsas! Vi vill inte ha sådana som du här i Danmark! Så här går det när man demonstrerar, tänk på det nästa gång din jävel! Omtöcknad förs jag längst fram i ett av leden och blir nertvingad på marken. Efter en stund försöker någon ge mig vatten men jag spyr upp det – då hämtas jag än en gång och förs till en portuppgång, mina händer släpps och jag blir undersökt av ambulanspersonal som konstaterar att jag har högt blodtryck, är nerkyld och bör få något varmt att äta. Jag har svåra smärtor i magen och svårt att röra armarna och händerna. Han tvättar även rent såret på min högra handled. Sedan blir jag hämtad av polisen, mina händer bakbinds igen och såret på min högra hand börjar blöda igen. Jag får besked om att jag ska få åka med en av de första bussarna. När vi förs ombord på bussen ser jag att det är flera som mår dåligt och att visa inte kan gå utan släpas ombord av polisen. En ung tjej försöker byta plats till en stol på andra sidan gången och då börjar två poliser skrika på henne, en hotar henne med batongen och hon tvingas tillbaka. Under bussfärden är det två personer som än en gång förnedras genom att tvingas göra på sig. När en ung polisman frågar om man inte ska flytta ner dem i gången säger en anna -”Låt dom sitta – det gör inget.” En ung kille bredvid mig börjar diskutera med polismannen och påpekar att det är en mänsklig rättighet att få gå på toaletten, då skrattar polismanen och säger -”Vem hindra dig, du kan utnyttja din rättighet och kissa när du vill!

Efter en stunds bussfärd är vi framme men tvingas sitta kvar på bussen. Ett högre polisbefäl kommer ombord och samma unga kille som innan tar upp diskussionen om att få gå på toletten och berättar vad polismannen sagt till honom om att göra på sig, då svarar befälet att han säkert inte menade något illa och att alla är stressade av situationen, att han inte kan uppge en enskild polismans namn men att om någon vill klaga så är det enhet 1539 som ansvarar för detta ingripande. Själv förs jag efter en stund till en provisorisk sjukstuga, efter en stund tas spännbanden bort och jag får sitta på en bänk och får beskedd att en läkare ska titta till mig. Från ett angränsande rum hörs skrik, talkörer och polishundar. Efter en stund börjar allt fler skadade att föras in för läkarundersökning. En ung tjej, som jag tror är från Finland, har skadat höften och kan inte gå utan hjälp. En ung man förs blödande från huvudet in, de tillfälliga järnburar där människor spärats in har rasat och han har fått gallret över sig. Från det stora rummet hörs fler talkörer och busvislingar. Genom fönstret ser jag att en större grupp poliser med hundar är på väg in i byggnaden. Det uppstår tumult och oväsen och jag hör människor skrika, sedan stängs dörren in till det stora rummet. Då det verkar vara det enda avgränsade utrymmet har flera polisbefäll möte framför mig och diskuterar situationen. Total kaos tycks råda. Läkaren kommer ut, är arg och säger att han fått olika order av olika befäll och vill veta vad som gäller. Man diskuterar även hur man ska göra för att släppa människor och vad som ska skrivas och vilka formulär som ska fyllas i. Det verkar som om man inte har de rätta paprena och stor förvirring uppstår. Jag undersöks av en läkare som anser att jag bör föras till ett sjukhus för att undersökas. Sedan får jag vänta en stund och hämtas sedan av flera polismän som för mig till en minibuss. Jag får inga besked om var jag ska föras eller något dokument om att jag varit anhållen. När jag försöker fråga en polisman om vad som händer säger han att jag ska gå ombord på minibussen, sitta stillla och vara tyst. Två unga tjejer förs ochså ombord och 5 polismän följer med. Under färden sitter polismännen och skojar om hur mycket extra betalt de kommer att få för sitt ”förebyggande ingripande”. Efter en stunds bussfärd släpps vi av och man säger att vi är fria. När jag frågar var vi är får jag svaret -”På sjukhuset” och man pekar på dörren och tecknar att jag ska gå in. När jag går in på sjukhuset ser jag att polisen kör iväg. Jag har inga pengar att betala en läkarundersökning med och beslutar att jag ska försöka ta mig tillbaka till Sverige. Jag frågar ett ungt par om dom vet vilken buss jag ska ta till Centralstationen och får beskedet -1A. och en beskrivning om hur jag ska hitta busshållplatsen. Jag vet inte var jag var men efter en timmes bussfärd är jag vid tågen och kan ta mig tillbaka till Malmö.

Närmare 1 på natten är jag hemma. Min familj som sett en del av vad som hänt på nyheterna väntar oroligt på mig. Min 12-åriga son frågar vad som hänt och jag försöker förklara så gott jag kan utan att göra honom upprörd eller skrämma honom. Men det är han som skrämmer mig, han säger -”Pappa, det är precis som demostrationerna i Iran. Vi pratade om det i skolan förra veckan! Det är mitt svar som skrämmer mig, för även om jag vill svara -”Nej, så var det inte!”, så fastnar orden och jag undrar hur rätt han har. Shakespeare skrev för länge sedan Hamlet som i en mening säger -”Något är ruttet i konungariket Danmark . . . ”, då en saga, nu bitter verklighet. Det politiska klimat som råder i Danmark avspeglas i den danska polisens agerande, det som luktar i Danmark är polisbrutalitet, rasism och dansk inrikespolitik – Jag håller Dansk Folkeparti indirekt ansvariga för demokratins död i Danmark.

Camilo Ernesto Maureira Flores
Rättvisepartiet Socialisterna, Malmö

10 år sedan Björn Söderberg mördades av nazister

10 år har gått sedan mordet på fackföreningsmannen och syndikalisten Björn Söderberg. Polismorden i Malexander och bilbomben mot journalistparet i Nacka var två andra nazistiska våldsdåd under 1999. Idag ser vi återigen en upptrappad aktivitet och våldsdåd från nazisterna, men vad är orsaken? Denna artikel vill hedra minnet av Björn Söderberg genom att se på 90-talet och vad som behövs idag i kampen mot nazism.

”Aldrig sedan andra världskriget har landets nynazister visat ett självförtroende som nu. Nivån och omfattningen är unik i jämförelse med befolkningsantalet” skrev brittiska The Independent den 10 juni 1996, om nazismens ökade aktivitet och våld i Sverige.
Vi minns 90-talets nazistiska uppsving med våld, bränder mot flyktinganläggningar, dödslistor och mord. Åren 1990/91 genomfördes 50 mordbränder och överfall med nazistisk anknytning. Bara under 1995 begicks åtta mord med nazistisk koppling.

Men 1999 tvingades till och med etablissemanget att reagerade. Nazister hade  slagit till mot ordningsmakten genom polismorden i Malexander och attackerat pressen genom bombdådet mot journalistparet i Nacka
Anledningen till mordet på Björn Söderberg var att han avslöjat nazisten Robert Vesterlund (svensk ledande nazist som idag driver den nazistiska hemsidan info14) på sin arbetsplats, efter att denne fått ett fackligt förtroendeupprag. Efter avslöjandet uteslöts Vesterlund ur Handels.
”I efterhand kan man sörja att avslöjandet inte gav större uppmärksamhet när det ursprungligen publicerades. Då hade hotbilden mot Björn varit tydligare för fler, delats av fler”, skriver Arbetaren i en av sina hedrande artiklar om Björn Söderberg.
Kanske hade SÄPO, som hade span på nazisten Hampus Hellekant, förstått vad han gjorde tillsammans med två andra nazister i Sätra kl.20.35 den 12 oktober, då de alla saknade anknytning till adresserna i området. Mindre än en halvtimma efter att ha avslutat den dagens spaning på Hellekant, når larmet polisen.
Söderberg hade skjutits i armen, benet, bålen och huvudet. Strax utanför dörrposten till sitt hem blev han liggande efter att ha jagat iväg nazisterna som hemsökt honom.

Så småningom dömdes Hampus Hellekant och Björn Lindberg Hernlund till elva års fängelse vardera för mordet. Jimmy Nicklasson fälldes bl a för skyddande av brottsling och grovt vapenbrott till tre års fängelse.
Mordet den 12 oktober 1999 skapade en kraftig motreaktion bland arbetare och ungdomar. Fackföreningarna samlade på Syndikalisternas initiativ uppåt 45 000 i gemensamma manifestationer runt om i landet efter mordet, för att visa sin avsky mot nazismen. Det blev obekvämt att vara nazist, elever med nazistsympatier började ifrågasättas i skolorna och de stora tidningarna avslöjade nazistledare med namn och bild.
Nazismen trycktes tillbaka och det skulle dröja ett par år innan de kunde  visa sig i dagsljuset.

Dagens upptrappade nazistiska aktivitet och våld måste ses mot bakgrund av högerpolitiken med nyfat- tigdom, bostadsbrist, nedskärningar, eftersläpande löner och år av en brutaliserad flyktingpolitik från såväl Socialdemokrater som Moderater.
Det ökade nazistvåldet kan inte belysas utan att gå in på högerpolitikens effekter, Sverigedemokraternas valframgångar och hur vanligt folk drabbas.
Tydliga paralleller kan idag dras med situationen på 90-talet. Lågkonjunktur, högerpolitik, rasistparti på väg in i riksdagen och ett ökat nazistiskt våld.
Hotet från nazister ska aldrig överdrivas, men trots deras idag isolerade och splittrade rörelse så har de på nytt tagit steget ut i dagsljuset och utgör om än inget politiskt hot, så tyvärr ett direkt dödligt hot mot enskilda individer.

I mars 2009 släppte den antirasistiska tidskriften Expo en undersökning som visade att Rättvisepartiet Socialisterna vid 11 de tillfällen senaste 18 månaderna hade attackerats av nazister. Allvarligaste attacken var mot en av RS förtroendevalda fullmäktigeledamöter i Haninge. Mattias Bernhardsson blev i närheten till sitt hem utsatt för ett mordförsök, av tre maskerade män utrustade med kniv och knogjärn.
De som menar att nazism är en åsikt, att vi har yttrandefrihet och att nazisterna har lika stor rätt till samlingar och demonstrationer som alla andra bör analysera nazismen historiskt såväl som vad rörelsen står för idag.

Nazism är ingen åsikt utan en våldsideologi som inte bara vill krossa all demokratisk organisering utan också bli kvitt dem som inte tycker som nazisterna själva. Deras aktiviteter är direkt kopplade till hot och förberedelser till våldsaktioner.
Svenska motståndsrörelsen (smr), som idag är Sveriges mest våldsbenägna nazistiska organisation skriver på sin hemsida, patriot.nu, den 25 september 2009:
”Aktivister i motståndsrörelsen döms till fängelse när de försvarar sig”. Men samtidigt betonar de att smr:s linje är: ”Slå först och med full kraft”. Organisationens numera högste ledare Magnus Söderman uppmanar till och med till mord.

Kampen mot nazism måste föras på alla plan och fackföreningarna borde spela den ledande rollen, liksom de borde vara den ledande faktorn i kampen mot nedskärningar och i kampen mot varslen.
Men på samma sätt som Wanja Lundby-Wedin inte än, med tre år av högerpolitik, på allvar utlyst någon protestdag mot regeringen, har hon heller inte utlyst någon protestdag eller tagit några initiativ i kampen mot rasism och nazism.
Rättvisepartiet Socialisterna kräv de direkt efter mordet på Björn Söderberg att LO och TCO tillsammans med Syndikalisterna skulle utlysa en politisk strejk mot det nazistiska våldet.
Dessa initiativ kommer underifrån, likt Septemberalliansen som till skillnad från LO-toppen demonstrerat tre år i rad mot högerpolitiken.
Just avsaknaden av verklig kamp från fackföreningarna, på grund av fackledningarnas roll, är de antirasistiska mobiliseringarna inte större än vad vi idag ser.
Den antirasistiska rörelse som Rättvisepartiet Socialisterna förespråkar kommer inte bara vara en rörelse som demonstrerar mot nazisternas marscher och blockerar dessa, utan kommer vara en del av en rörelse som också demonstrerar för jobben och en upprustning av välfärden, en del av en rörelse för en klimatomställning av produktion och transporter, för att säkra miljön och vårt klimat.

Nazisterna är arbetarnas största fiende i fråga om jämlikhet, arbetsvillkor, kollektivt höjda löner och facklig organisering. Historien visar att de genom våld är beredda på slå ned dessa typer av förbättringar och   krossa all typ av arbetarnas demokratiska organisering.
På 10 årsdagen av mordet på en man ur de fackliga leden är det viktigt att lyfta fram fackföreningarnas roll i kampen. Byggnads skriver i sin policy mot rasism och högerextremism: ”Det är av central betydelse att denna kamp åter blir en fråga för hela samhället och inte minst för fackföreningsrörelsen.”

Offensivs redaktion

Nazistorganisationer idag ▼
■ Info14, huvudarrangörer till Salemmarschen. Namnet på lokalorganisationerna är ”fria nationalister”. Führer är Robert Vesterlund, som avslöjades av Björn Söderberg och figurerade i utredningen, men kunde aldrig knytas till mordet.
■ Svenska motståndsrörelsen, den idag mest våldsbenägna nazistiska organisationen. I somras dömdes Jimmy Andersson till 8 månader, Patrik Dyrsch 1 år, Per Gardesten 1 år, Johan Lindblom 8 månader samt Jesper Olsson 1 år och 1 månad för att bland annat ha misshandlat och attackerat RS-medlemmar hösten 2008 och januari 2009.
■ Nationaldemokraterna, den nazistiska delen från Sverigedemokraternas splittring 2001, har kommunala mandat i Södertälje. Samarbetar med Info14.
■ Folkfronten är det nya namnet på Nationalsocialistisk Front (nsf). Från att ha varit de tydligaste nazisterna, som marscherat med uniform och hållt hyllningsmiddagar till Hitlers ära, har man nu valt att inte kalla sig nazister. De vill fortfarande införa diktatur.

För ett socialistiskt Iran

Intervju med iransk studentledare

Parisa Nasrabadi är medlem i Socialistiska Studenter i Iran. En av de rörelser som lett tusentals studenter i kamp och ger ut en underjordisk dagstidning ”Gatan”. Efter den stora massrörelse som skakat den islamiska regimen har hon fått fly landet i rädsla för sitt liv. Efter tre veckor i Sverige träffar Offensiv henne för en intervju.

– Efter presidentvalet möttes regimen av en massrörelse de inte räknat med. Det var en ilska som funnits i trettio år som kom upp till ytan. Den ”reformistiska” vingen av regimen som förlorat valet togs själva på sängen av motståndet som blossade upp. De hade nu ofrivilligt hamnat som symboler för en rörelse de inte kunde kontrollera.

Parisa berättar att de första att gå ut på gatorna var medelklassen, men hur protesterna snabbt växte till att inkludera alla skikt i samhället.

– Studenter, arbetare, kvinnor, sociala rörelser, hbt-rörelsen – Massrörelsen radikaliserades snabbt och handlade om mer än bara valfusket. Det var en rörelse mot hela regimen och dess diktatur, berättar hon.

– Mosavi och ”reformisterna” hamnade mitt i massrörelsen och hade inget annat val än att fortsätta. Men för oss som socialister har det varit viktigt att distansera oss från dem. De har inget alternativ, de är en annan del av regimen. De har inget svar på de frågor som arbetare, kvinnor, studenter och andra förtryckta står inför. De har ingen alternativ ekonomisk politik, förklarar Parisa.

– Nu har, som ett resultat av kampen, rörelsen insett att striden måste fortsätta och att Mosavi och andra ”reformister” inte har någon lösning, däremot används de som symboler mot regimen.

– Kampen i Iran idag befinner sig i en känslig punkt. Den måste ta nya steg för att gå framåt. Studenterna spelar idag en viktig roll för att radikalisera rörelsen. Studentrörelsen har en radikal tradition i Iran och är en del av ungdomsrörelsen som varit protesternas spjutspets för kvinnors och andra förtrycktas rättigheter. Majoriteten av befolkningen är under 30 år.

– Det är en farlig situation för alla men den är nödvändig. En viktig skillnad från tidigare är att folket tappat rädslan för regimen trots den brutala repressionen. En sak som är säker är att de kommer aldrig att kunna vrida tillbaka klockan till innan valet. Befolkningen har vaknat.

Parisa berättar självsäkert om vad hon ser som alternativet till den trettioåriga diktatur som hon växt upp under hela sitt liv.

– Framtidens förändring ligger i arbetarklassens självorganisering. Arbetare har deltagit i massrörelsen, men inte som en organiserad klass. Vi försöker knyta an arbetarklassen att ta större plats i rörelsen.

– Det har varit strejker och arbetarprotester. Men det har varit isolerade aktioner från olika arbetsplatser. Vad som behövs är en gemensam organisering.

Hon förklarar att det idag finns en stor skillnad från tidigare.

– Då arbetare i Iran framförallt har tillfälliga jobb har man tidigare inte vågat strejka. Nu står man inför en helt annan situation då man inte fått lön på flera månader och därför känner att man inte har mycket anat val.

Socialister är inte ensamma att förstå att arbetarklassen är de som har styrkan till att förändra samhället i grunden. Regimen själv vet det och däri ligger bakgrunden till den hårda repression som drabbat arbetare som tagit kamp. Idag saknar arbetare en egen klassorganisation, de har inget massparti och ingen fackförening därför har rörelsen inte avancerat mer.

Parisa menar att en av svagheterna i rörelsen är att arbetarklassen inte fullt ut deltagit som klass.

– Därför har vi studenter lagt ned mycket tid på att försöka knyta band mellan arbetarna och studenter. Arbetarna måste inte bara integreras i rörelsen de måste ställa sig i täten.

Hon är dock övertygad om att arbetarklassen inom en snar framtid kommer att kliva fram i massiv skala. Oljearbetarnas strejk har varit en radikaliserande faktor. I Iran idag sker det en strejk var femte dag.

Att arbetarklassen kommer ge sig in i kampen förklarar Parisa med att de nu inte bara drabbas av statens repression utan även resultatet av den ekonomiska krisen. Hon beskriver arbetarnas situation som fruktansvärd.

– Arbetare lever under omänskliga förhållanden. De möter fattigdom, har dåliga arbetsförhållanden, måste ha två till tre jobb och kanske ändå inte får ut sin lön. Marx ord har aldrig varit mer sant ”Arbetare har inget att förlora annat än sina bojor”.

Iranska regimen använder sig av propaganda mot västimperialismen för att slå ned på rörelsen. Men befolkningen genomskådar deras tomma fraser.

– Irans ekonomiska och politiska kris har lett till att skrämselpropagandan inte biter längre. Däremot har jag svårt att se hur USA skulle lyckas med en invasion. Det skulle inte vara lika lätt som när de gick in i Afghanistan och Irak.

– Det har inte samma förutsättningar. Sen har befolkningen sett vad de har betytt för folken i dessa länder. Dessutom är det mycket som är dubbelspel från både Iran och väst. De har ju handelsförbindelser med varandra men ingen av dem vill nämna det för sitt propagandakrig.

Parisa är övertygad om vad som kan lösa den desperation som det iranska folket befinner sig i.

– All kamp för demokrati är en kamp för socialism. Jag tror inte vi kan få demokrati genom de socialdemokratiska ledarna eller andra reformister. De har inget att erbjuda oss i vår kamp för frihet och social rättvisa.

Parisa ger sin bild på framtiden som går helt i linje med den ryske revolutionären Leo Trotskijs teori om den permanenta revolutionen.

– Irans framtid är viktig för hela Mellanöstern. Iran är en imperialistisk makt i regionen. De ger sitt stöd till islamiska grupper som Hizbollah och Hamas. Men Iran kommer att spela en viktigare roll för framtiden. Hela regionen skulle förändras om socialismen segrade i Iran. En seger för motståndet skulle snabbt sprida sig till andra länder i regionen. Mellanöstern kommer att förändras i grunden av händelseutvecklingen i Iran.

Parisa ser ett nytt Iran framför sig och en ny typ av organisering.

– Den gamla vänstern är splittrad och har begått stora misstag. Stalinistiska Tudeh ger idag sitt stöd till Mosavi dessutom ger de sitt stöd till Hizbollah och Hamas. De har helt bränt sig hos befolkningen. Andra grupper är sekteristiska och ställer sig på sidan om rörelsen, men de är helt isolerade, förklarar Parisa.

– Bland de unga förs diskussionerna på ett helt annat stadium. Socialistiska Studenter och de unga vi organiserar oss i rörelsen, vi är inte sekteristiska men inte heller opportunistiska. Vi lyfter fram socialismen men ger i dagsläget inte vårt stöd till något av de små partierna. Trotskistiska idéer har också blivit populära på universitetet och studiecirklar sker i hemlighet.

– Vi menar att vad som behövs är ett socialistiskt massparti, ett revolutionärt arbetarparti. Ett progressivt parti som är rotat i arbetarklassen, studentrörelsen, de sociala rörelserna. Detta kan bara växa fram av att socialister ger sig in i rörelsen och ger vägledning. Men i grund och botten handlar det om hur arbetarklassen agerar. Det finns idag stora förutsättningar för socialister att växa. Vi vill bygga en mäktig socialistisk rörelse för ett socialistiskt Iran länkad till kampen för socialism internationellt.

Intervju: Kristofer Lundberg

Iran: Största massrörelsen sedan revolutionen 1979

Sedan den sittande presidenten Mahmoud Ahmadinejad deklarerat att han vunnit i den gångna helgens presidentval i Iran har massprotesterna avlöst varandra. I måndags demonstrerade uppemot två miljoner på huvudstaden Teherans gator. Det var den största demonstrationen i Iran sedan revolutionen för 30 år sedan.

Inte sedan den iranska revolutionen 1979 har så många vågat sig ut på gatorna. I syfte att vinna tid och med hopp om att proteströrelsen ska ebba ut har Väktarrådet, en slags religiös överregering, lo­vat att räkna om vissa valröster. Men den lilla eftergiften under galgen kommer för sent och är inte tillräcklig för att ta udden ur masskampen. Väktarrådets besked om omräkning bekräftar dock att protesterna har splittrat de styrande.

De styrande blir allt mer desperata och isolerade. När en diktatorisk re­gim hamnar under en sådan press från massorna som den iranska har gjort tenderar den att splittras upp i två fraktioner. Den ena säger ”Mer repression, om vi genomför reformer får de självförtroende och vi får handskas med en revolution”. Den andra säger ”Vi måste genomföra reformer, annars får vi en revolution”.

Men under kampens gång har demonstrationerna radikaliserats. Inte heller Ahmadinejads huvudmotståndare i valet, Mir Hossein Mousavi, har kontroll över massrörelsen. Regimanhängarnas våld och statens repression samt censur har skärpt motsättningarna. Minst sju demonstranter dödades i måndags. Uppgifter gör också gällande att demonstrerande studenter ska ha dödats dagen innan.

De iranska massorna kan bara lita till sin egen styrka och solidaritet. För att ta kampen till en ny nivå, med storstrejker och andra massaktioner för att splittra statens och islamisternas styrkor, krävs att arbetarna och de fattiga organiserar sig. Vad vi ser kan vara inledningen av ny iransk revolution, denna gång mot ayatollornas diktatur. Arbetarkampen i Iran har trappats upp de senaste åren.

Sedan Ahmadinejad tillträdde 2005 har tusentals arbetarprotester registrerats. Arbetarle- dare har fängslats och mördats. Men trots den brutala repressionen har protesterna ökat. Massprotesterna och den ekonomiska krisen har ­öppnat en spricka inom den härskande klassen, vilket valrörelsen gav många exempel på. Presidentkandidaterna kritiserade varandra öppet i direktsänd TV.

Anklagelserna har varit grova om korruption och valfusk. Till årets val godkändes endast fyra kandidater av det 16 man mäkti­ga och högsta beslutande organet – Väktarrådet – tillsatta av ayatolla Khamenei som högsta beslutsfattare. Kandidater som godkändes var den sittande presidenten Mahmoud Ah­madinejad, Mir-Hossein Mousavi som var premiärminister 1980-88, Mehdi Karroubi och Mohsen Rezai som tidigare ledde det ökända revolutionsgardet.

Media har beskrivit det som ett val mellan framförallt ”reformisten” Mo-usavi och den konservative Ahmandi-nejad. Samtliga kandidater var dock godkända av regimen, inga verkliga “reformister” skulle släppas fram. Alla fyra är rika politiker, lojala mot regim­en. 471 kandidater förbjöds att ställa upp och inga kvinnor tillåts att delta. Mousavi tillhör dem som tror att regi­men är hotad om förtrycket får fler att vända sig emot diktaturen. Mousavi har framförallt lyckats vinna stöd från storstädernas medel­klass som har tröttnat på Ahmadinejad. I själva verket är det inte fråga om ett stöd för Mousavi, utan om ett hat mot Ahmadinejad.

Ahmadinejad gick till val 2005 med populistiska löften om minskad korruption, lägre inflation och arbetslöshet och en rättvis fördelning av Irans oljetillgångar. Sedan dess har fattigdomen, inflationen och korruptionen ökat, samtidigt som repressionen har ökat mot arbetarklassen. Alla kandidaterna är själva ankla­gade för korruption. Iran är ett av världens mest korrumperade länder. Mullorna har ägnat sig åt stöld och mutor i stor skala.

Regimens anhängare har berikat sig samtidigt som fattigdomen bland arbetare och bönder ökat i krisens spår. Befolkningen svälter, det är inte ovanligt att en vanlig arbetare har två jobb för att överleva. Den genomsnittliga lönen är inte tillräcklig för att klara en normalfamiljs matkostnader. Den ekonomiska kris­en har betytt hög inflation och arbets­löshet. Detta är de avgörande orsakerna till protesternas omfattning, även om valet blev dess utlösande faktor. Även om Mousavi hade kammat hem segern är den politiska skillnaden marginell. Han ansvarar själv för massakrer på tiotusentals studenter under sin tid som premiärminister.

Dessutom är det ayatolla Ali Khamenei som sitter på den verkliga makten. Han kontrollerar utrikes- och säkerhetspolitiken, ut­ser chefer för rättsväsendet, statliga teve, militären samt det Väktarråd som har vetomakt över parlamentets lagstiftning och väljer vilka som får ställa upp i val. Khamenei uppmana­de först alla att respektera valresultatet och ställa sig bakom regimen, men har nu tvingats säga att vissa röster ska räknas om. Kampen idag gäller varje demokratiskt krav, rätten till mötesfrihet, rätten att demonstrera och strejka, rätten att organisera sig i partier och fackligt, för fria och demokratiska val. Men kampen för demokrati måste för att kunna segra förenas med kampen för att störta kapitalismen – för socialism.

Det krävs ett aktionsprogram för såväl demokratiska fri- och rättigheter som sociala förbättringar (arbetstidsförkortning, bostäder, utbildning och sjukvård) och socialistisk produktion kontrollerad av arbetare och bönder. När arbetarklassen kliver in är regimens dagar räknande, vilket revolutionen 1979 visade. Shahens regim hade precis som dagens en stor kontroll- och förtryck­arapparat som kontrollerade befolkningens minsta steg. Shahen hade till sitt förfogande repressionens alla verktyg, militär, polis, och en hänsynslös säkerhetspolis. Men dessa smulades bokstavligen sönder av arbetarnas och de fattigas beslutsamma kamp. Arbetarna och de fattigas revolution i Iran störtade shahen, men kom tidigt att kidnappas av islamister. De som stått i ledningen för revolutionen förföljdes, fängslades, torterades, mördades eller drevs i landsflykt. Ett socialistiskt genombrott i Iran skulle snabbt ge inspiration till arbetare och fattiga i närliggande länder. Men vad som krävs är en massrörelse i hela landet.

De socialistiska och kommunistis­ka partierna i Iran borde tillsammans med andra arbetarorganisationer och fria fack samlas runt ett gemensamt program, med utgångspunkten att samordna protesterna i hela landet och med ett socialistiskt aktionsprogram sätta upp målet att störta mullornas diktatur.

Kristofer Lundberg

6000 demonstrerade i Malmö – massan buade ut liten grupp våldsverkare

Runt 6000 personer deltog på lördagen i demonstrationen mot Davis Cup-matchen mot Israel i Malmö. Oroligheter utbröt, men det stora flertalet av demonstranterna deltog aktivt för att bua ut och agera mot de våldsverkande demonstranterna.

 

Flera tal hölls till en början på samlingspunkten på Stortorget däribland Lars Ohly, Per Gahrton och Dror Feiler. En och en halv timme efter samlingen, vid 12.30, började marschen mot arenaområdet med talkörer som ”jalla, jalla, muren ska falla” och ”nummer ett bland terrorister, Israels försvarsminister”.

  

Väl vid slutpunkten sprang runt 200 personer i det svarta blocket ur demonstrationståget och attackerade bepansrade polisbussar med stenblock, fyrverkeripjäser, sparkar och slag. Flera demonstranter försökte att ingripa mot de som genomförde attacken men blev själva attackerade med slag och sparkar. Den överväldigande fredliga majoriteten av demonstranterna som stod framför scenen riskerade att bli måltavla för polisattacker när huliganerna sprang in i demonstrationen igen. Detta orsakade kaos, men med snabbt och beslutsamt handlande ingrep RS:are och andra för att blockera vägen för polisens anstormning. Demonstranter som tillsammans med arrangörernas funktionärer fortsatte att under en dryg timme hålla ställningarna blev måltavlor för hemmagjorda bomber som militanta autonoma kastade mot polisen.

Media rapporterar om nervositeten hos en polis som hoppade ur piketbussen och drog sitt tjänstevapen mot aktivisterna.

Under dagen rapporteras om 91 omhändertagna och 9 gripna, men antalet gripanden kan öka under kvällen och de närmaste dagarna. Källor anger att polisen vid flera platser i Malmö ringat in och omhändertagit helt oskyldiga demonstranter.

Ett gäng höll även denna dag en pro-israelisk demonstration några hundra meter bort på Gustav Adolfs torg, vilket enbart kan uppfattas som ett försök att provocera.

Massmedias rapportering av demonstrationen infriade helt förväntningarna – man rapporterade enbart om kaos och kravaller och ytterst lite om den massiva demonstrationen. Ingenting nämns i några medier om att fredliga demonstranter ingrep mot huliganer. Sydsvenskan vänder och vrider på resonemanget i ett försök att misskreditera demonstrationen med följande meningar: ”Men de få som dök upp, runt 6000 personer totalt, var desto mer våldsamma – i alla fall en liten grupp av dem.”

Förringandet av proteströrelsen har fortsatt från både politiker och borgerlig media. Efter att det samlats några demonstranter utanför arenan även på fredagen för att protestera mot den inledande matchen rapportera TV 4 följande: ”Den väntade protestaktionen vid Davis Cup-matchen i Baltiska hallen i Malmö har uteblivit och bara en liten grupp demonstranter finns utanför spelarenan”. TV 4 försöker här att blåsa upp riskerna för kravaller och oroligheter både gällande fredagens protest samt lördagens stora demonstration.

Jan Björklund (Fp) fortsätter högerpolitikernas attacker med ihåliga argument mot alla som uttalat stöd för proteströrelsen och försöker framställa de israeliska spelarna som offer. Björklund har hittills inte nämnt ett ord om att det palestinska folket fallit offer för Israels armé.

Polisen och massmedia har spelat en betydande roll i att skrämma bort demonstranter genom skrämselpropagandan inför demonstrationen. Man har samtidigt lockat opolitiska bråkmakare och våldsverkare att delta. – För oss spelar det ingen roll om aktivisterna kommer från Sverige eller något annat land, vi är beredda, säger polisens informationsansvarige, Charley Nilsson till DN, vilket enbart kan uppfattas som att han dels vill skrämmas med farliga demonstranter som ”inte kommer från Sverige”, dels vill provocera demonstranterna.

Flera av polisens talespersoner berömde i efterhand arrangörernas vakter för att man lyckats att något lugna de våldsamma demonstranterna och förhindra fler konfrontationer mellan demonstranter och polis. Detta kan tillskrivas många av demonstranterna, däribland RS:s medlemmar, som höll fast vid att demonstrationen var en protest mot Israels krig, inte ett tillfälle att orsaka onödiga bråk. Med hjälp av en fysisk blockad med armkrokskedjor lyckades man hålla isär huliganerna från polisen. Flera bomber kastades även då, men denna gång behöll polisen trots allt lugnet.

Den våldverkande delen av den autonoma rörelsen denna dag måste starkt kritiseras, det var uppenbart att demonstrationens arrangörer och de flesta deltagare var kritiska till deras agerande.
– Vi stoppar inga krig i Mellanöstern genom att starta krig här, sa en av de fredliga demonstranterna, riktat mot de våldsamma demonstranterna.

En del av våldsverkarna var förortsungdomar. Att de uttryckte sitt hat mot polisen i from av fysiska attacker kan till stor del tillskrivas den rasism som frodas inom poliskåren och som polisledning och politiker, trots de rasistiska attackerna i det skandalösa videoklippet, vägrat att agera emot.

Flera media påstod i veckan att nazister skulle delta i demonstrationen. Detta rykte var ytterligare ett sätt att stämpla demonstrationen. Men inga nazister syntes till i Malmö idag.

Ammar Khorshed