Ner med mördarregimen i Iran!

07 februari 2012

Drygt 70 personer samlades idag utanför Stadshallen i Lund för att protestera mot den ”kulturvecka” som anordnats av Persiska Viken, en iransk regimtrogen förening. Demonstranterna protesterade både mot den iranska regimen i stort och mot att Lunds kommun hyrt ut en lokal till en förening som stödjer en av världens mest totalitära regimer.

Slagord som ”Ner med den islamistiska terrorregimen i Iran!” och ”Iranska ambassaden, terrorcentralen!” mötte det fåtal som smög sig in på Stadshuset för att delta i ”kulturveckan”. Slagorden som handlar om den iranska ambassaden är naturliga då en av arrangörerna är tätt knuten till ambassaden, som bland annat i skydd av sin diplomatiska verksamhet spionerar på exil-iranier i Sverige som är kritiska mot styret i Iran.

/Patrik Berg.

Sydsvenskan

Skånskan


För ett socialistiskt Iran

30 september 2009

Intervju med iransk studentledare

Parisa Nasrabadi är medlem i Socialistiska Studenter i Iran. En av de rörelser som lett tusentals studenter i kamp och ger ut en underjordisk dagstidning ”Gatan”. Efter den stora massrörelse som skakat den islamiska regimen har hon fått fly landet i rädsla för sitt liv. Efter tre veckor i Sverige träffar Offensiv henne för en intervju.

parisa bild

– Efter presidentvalet möttes regimen av en massrörelse de inte räknat med. Det var en ilska som funnits i trettio år som kom upp till ytan. Den ”reformistiska” vingen av regimen som förlorat valet togs själva på sängen av motståndet som blossade upp. De hade nu ofrivilligt hamnat som symboler för en rörelse de inte kunde kontrollera.

Parisa berättar att de första att gå ut på gatorna var medelklassen, men hur protesterna snabbt växte till att inkludera alla skikt i samhället.

– Studenter, arbetare, kvinnor, sociala rörelser, hbt-rörelsen – Massrörelsen radikaliserades snabbt och handlade om mer än bara valfusket. Det var en rörelse mot hela regimen och dess diktatur, berättar hon.

– Mosavi och ”reformisterna” hamnade mitt i massrörelsen och hade inget annat val än att fortsätta. Men för oss som socialister har det varit viktigt att distansera oss från dem. De har inget alternativ, de är en annan del av regimen. De har inget svar på de frågor som arbetare, kvinnor, studenter och andra förtryckta står inför. De har ingen alternativ ekonomisk politik, förklarar Parisa.

– Nu har, som ett resultat av kampen, rörelsen insett att striden måste fortsätta och att Mosavi och andra ”reformister” inte har någon lösning, däremot används de som symboler mot regimen.

– Kampen i Iran idag befinner sig i en känslig punkt. Den måste ta nya steg för att gå framåt. Studenterna spelar idag en viktig roll för att radikalisera rörelsen. Studentrörelsen har en radikal tradition i Iran och är en del av ungdomsrörelsen som varit protesternas spjutspets för kvinnors och andra förtrycktas rättigheter. Majoriteten av befolkningen är under 30 år.

iran student demmo

– Det är en farlig situation för alla men den är nödvändig. En viktig skillnad från tidigare är att folket tappat rädslan för regimen trots den brutala repressionen. En sak som är säker är att de kommer aldrig att kunna vrida tillbaka klockan till innan valet. Befolkningen har vaknat.

Parisa berättar självsäkert om vad hon ser som alternativet till den trettioåriga diktatur som hon växt upp under hela sitt liv.

– Framtidens förändring ligger i arbetarklassens självorganisering. Arbetare har deltagit i massrörelsen, men inte som en organiserad klass. Vi försöker knyta an arbetarklassen att ta större plats i rörelsen.

– Det har varit strejker och arbetarprotester. Men det har varit isolerade aktioner från olika arbetsplatser. Vad som behövs är en gemensam organisering.

Hon förklarar att det idag finns en stor skillnad från tidigare.

– Då arbetare i Iran framförallt har tillfälliga jobb har man tidigare inte vågat strejka. Nu står man inför en helt annan situation då man inte fått lön på flera månader och därför känner att man inte har mycket anat val.

Socialister är inte ensamma att förstå att arbetarklassen är de som har styrkan till att förändra samhället i grunden. Regimen själv vet det och däri ligger bakgrunden till den hårda repression som drabbat arbetare som tagit kamp. Idag saknar arbetare en egen klassorganisation, de har inget massparti och ingen fackförening därför har rörelsen inte avancerat mer.

Parisa menar att en av svagheterna i rörelsen är att arbetarklassen inte fullt ut deltagit som klass.

– Därför har vi studenter lagt ned mycket tid på att försöka knyta band mellan arbetarna och studenter. Arbetarna måste inte bara integreras i rörelsen de måste ställa sig i täten.

Hon är dock övertygad om att arbetarklassen inom en snar framtid kommer att kliva fram i massiv skala. Oljearbetarnas strejk har varit en radikaliserande faktor. I Iran idag sker det en strejk var femte dag.

Att arbetarklassen kommer ge sig in i kampen förklarar Parisa med att de nu inte bara drabbas av statens repression utan även resultatet av den ekonomiska krisen. Hon beskriver arbetarnas situation som fruktansvärd.

– Arbetare lever under omänskliga förhållanden. De möter fattigdom, har dåliga arbetsförhållanden, måste ha två till tre jobb och kanske ändå inte får ut sin lön. Marx ord har aldrig varit mer sant ”Arbetare har inget att förlora annat än sina bojor”.

Iranska regimen använder sig av propaganda mot västimperialismen för att slå ned på rörelsen. Men befolkningen genomskådar deras tomma fraser.

– Irans ekonomiska och politiska kris har lett till att skrämselpropagandan inte biter längre. Däremot har jag svårt att se hur USA skulle lyckas med en invasion. Det skulle inte vara lika lätt som när de gick in i Afghanistan och Irak.

– Det har inte samma förutsättningar. Sen har befolkningen sett vad de har betytt för folken i dessa länder. Dessutom är det mycket som är dubbelspel från både Iran och väst. De har ju handelsförbindelser med varandra men ingen av dem vill nämna det för sitt propagandakrig.

Parisa är övertygad om vad som kan lösa den desperation som det iranska folket befinner sig i.

– All kamp för demokrati är en kamp för socialism. Jag tror inte vi kan få demokrati genom de socialdemokratiska ledarna eller andra reformister. De har inget att erbjuda oss i vår kamp för frihet och social rättvisa.

Parisa ger sin bild på framtiden som går helt i linje med den ryske revolutionären Leo Trotskijs teori om den permanenta revolutionen.

– Irans framtid är viktig för hela Mellanöstern. Iran är en imperialistisk makt i regionen. De ger sitt stöd till islamiska grupper som Hizbollah och Hamas. Men Iran kommer att spela en viktigare roll för framtiden. Hela regionen skulle förändras om socialismen segrade i Iran. En seger för motståndet skulle snabbt sprida sig till andra länder i regionen. Mellanöstern kommer att förändras i grunden av händelseutvecklingen i Iran.

Parisa ser ett nytt Iran framför sig och en ny typ av organisering.

– Den gamla vänstern är splittrad och har begått stora misstag. Stalinistiska Tudeh ger idag sitt stöd till Mosavi dessutom ger de sitt stöd till Hizbollah och Hamas. De har helt bränt sig hos befolkningen. Andra grupper är sekteristiska och ställer sig på sidan om rörelsen, men de är helt isolerade, förklarar Parisa.

– Bland de unga förs diskussionerna på ett helt annat stadium. Socialistiska Studenter och de unga vi organiserar oss i rörelsen, vi är inte sekteristiska men inte heller opportunistiska. Vi lyfter fram socialismen men ger i dagsläget inte vårt stöd till något av de små partierna. Trotskistiska idéer har också blivit populära på universitetet och studiecirklar sker i hemlighet.

– Vi menar att vad som behövs är ett socialistiskt massparti, ett revolutionärt arbetarparti. Ett progressivt parti som är rotat i arbetarklassen, studentrörelsen, de sociala rörelserna. Detta kan bara växa fram av att socialister ger sig in i rörelsen och ger vägledning. Men i grund och botten handlar det om hur arbetarklassen agerar. Det finns idag stora förutsättningar för socialister att växa. Vi vill bygga en mäktig socialistisk rörelse för ett socialistiskt Iran länkad till kampen för socialism internationellt.

Intervju: Kristofer Lundberg


Iran: Största massrörelsen sedan revolutionen 1979

17 juni 2009

Sedan den sittande presidenten Mahmoud Ahmadinejad deklarerat att han vunnit i den gångna helgens presidentval i Iran har massprotesterna avlöst varandra. I måndags demonstrerade uppemot två miljoner på huvudstaden Teherans gator. Det var den största demonstrationen i Iran sedan revolutionen för 30 år sedan.

Inte sedan den iranska revolutionen 1979 har så många vågat sig ut på gatorna. I syfte att vinna tid och med hopp om att proteströrelsen ska ebba ut har Väktarrådet, en slags religiös överregering, lo­vat att räkna om vissa valröster. Men den lilla eftergiften under galgen kommer för sent och är inte tillräcklig för att ta udden ur masskampen. Väktarrådets besked om omräkning bekräftar dock att protesterna har splittrat de styrande.

De styrande blir allt mer desperata och isolerade. När en diktatorisk re­gim hamnar under en sådan press från massorna som den iranska har gjort tenderar den att splittras upp i två fraktioner. Den ena säger ”Mer repression, om vi genomför reformer får de självförtroende och vi får handskas med en revolution”. Den andra säger ”Vi måste genomföra reformer, annars får vi en revolution”.

Men under kampens gång har demonstrationerna radikaliserats. Inte heller Ahmadinejads huvudmotståndare i valet, Mir Hossein Mousavi, har kontroll över massrörelsen. Regimanhängarnas våld och statens repression samt censur har skärpt motsättningarna. Minst sju demonstranter dödades i måndags. Uppgifter gör också gällande att demonstrerande studenter ska ha dödats dagen innan.

De iranska massorna kan bara lita till sin egen styrka och solidaritet. För att ta kampen till en ny nivå, med storstrejker och andra massaktioner för att splittra statens och islamisternas styrkor, krävs att arbetarna och de fattiga organiserar sig. Vad vi ser kan vara inledningen av ny iransk revolution, denna gång mot ayatollornas diktatur. Arbetarkampen i Iran har trappats upp de senaste åren.

Sedan Ahmadinejad tillträdde 2005 har tusentals arbetarprotester registrerats. Arbetarle- dare har fängslats och mördats. Men trots den brutala repressionen har protesterna ökat. Massprotesterna och den ekonomiska krisen har ­öppnat en spricka inom den härskande klassen, vilket valrörelsen gav många exempel på. Presidentkandidaterna kritiserade varandra öppet i direktsänd TV.

Anklagelserna har varit grova om korruption och valfusk. Till årets val godkändes endast fyra kandidater av det 16 man mäkti­ga och högsta beslutande organet – Väktarrådet – tillsatta av ayatolla Khamenei som högsta beslutsfattare. Kandidater som godkändes var den sittande presidenten Mahmoud Ah­madinejad, Mir-Hossein Mousavi som var premiärminister 1980-88, Mehdi Karroubi och Mohsen Rezai som tidigare ledde det ökända revolutionsgardet.

Media har beskrivit det som ett val mellan framförallt ”reformisten” Mo-usavi och den konservative Ahmandi-nejad. Samtliga kandidater var dock godkända av regimen, inga verkliga “reformister” skulle släppas fram. Alla fyra är rika politiker, lojala mot regim­en. 471 kandidater förbjöds att ställa upp och inga kvinnor tillåts att delta. Mousavi tillhör dem som tror att regi­men är hotad om förtrycket får fler att vända sig emot diktaturen. Mousavi har framförallt lyckats vinna stöd från storstädernas medel­klass som har tröttnat på Ahmadinejad. I själva verket är det inte fråga om ett stöd för Mousavi, utan om ett hat mot Ahmadinejad.

Ahmadinejad gick till val 2005 med populistiska löften om minskad korruption, lägre inflation och arbetslöshet och en rättvis fördelning av Irans oljetillgångar. Sedan dess har fattigdomen, inflationen och korruptionen ökat, samtidigt som repressionen har ökat mot arbetarklassen. Alla kandidaterna är själva ankla­gade för korruption. Iran är ett av världens mest korrumperade länder. Mullorna har ägnat sig åt stöld och mutor i stor skala.

Regimens anhängare har berikat sig samtidigt som fattigdomen bland arbetare och bönder ökat i krisens spår. Befolkningen svälter, det är inte ovanligt att en vanlig arbetare har två jobb för att överleva. Den genomsnittliga lönen är inte tillräcklig för att klara en normalfamiljs matkostnader. Den ekonomiska kris­en har betytt hög inflation och arbets­löshet. Detta är de avgörande orsakerna till protesternas omfattning, även om valet blev dess utlösande faktor. Även om Mousavi hade kammat hem segern är den politiska skillnaden marginell. Han ansvarar själv för massakrer på tiotusentals studenter under sin tid som premiärminister.

Dessutom är det ayatolla Ali Khamenei som sitter på den verkliga makten. Han kontrollerar utrikes- och säkerhetspolitiken, ut­ser chefer för rättsväsendet, statliga teve, militären samt det Väktarråd som har vetomakt över parlamentets lagstiftning och väljer vilka som får ställa upp i val. Khamenei uppmana­de först alla att respektera valresultatet och ställa sig bakom regimen, men har nu tvingats säga att vissa röster ska räknas om. Kampen idag gäller varje demokratiskt krav, rätten till mötesfrihet, rätten att demonstrera och strejka, rätten att organisera sig i partier och fackligt, för fria och demokratiska val. Men kampen för demokrati måste för att kunna segra förenas med kampen för att störta kapitalismen – för socialism.

Det krävs ett aktionsprogram för såväl demokratiska fri- och rättigheter som sociala förbättringar (arbetstidsförkortning, bostäder, utbildning och sjukvård) och socialistisk produktion kontrollerad av arbetare och bönder. När arbetarklassen kliver in är regimens dagar räknande, vilket revolutionen 1979 visade. Shahens regim hade precis som dagens en stor kontroll- och förtryck­arapparat som kontrollerade befolkningens minsta steg. Shahen hade till sitt förfogande repressionens alla verktyg, militär, polis, och en hänsynslös säkerhetspolis. Men dessa smulades bokstavligen sönder av arbetarnas och de fattigas beslutsamma kamp. Arbetarna och de fattigas revolution i Iran störtade shahen, men kom tidigt att kidnappas av islamister. De som stått i ledningen för revolutionen förföljdes, fängslades, torterades, mördades eller drevs i landsflykt. Ett socialistiskt genombrott i Iran skulle snabbt ge inspiration till arbetare och fattiga i närliggande länder. Men vad som krävs är en massrörelse i hela landet.

De socialistiska och kommunistis­ka partierna i Iran borde tillsammans med andra arbetarorganisationer och fria fack samlas runt ett gemensamt program, med utgångspunkten att samordna protesterna i hela landet och med ett socialistiskt aktionsprogram sätta upp målet att störta mullornas diktatur.

Kristofer Lundberg


Iranska regimen mötte motstånd även på fredagen

27 april 2009

På fredagsmorgonen återupptogs protesterna mot att iranska konsulatet hyrt in sig i Katrinelunds Folkets hus i Malmö. Den här gången hade polisen bytt taktik, en stor del av Celsiusgatan spärrades av och demonstranterna förhindrades att stå på tillståndsgiven plats.


Efter att flera bilar med demonstranter åkt tillbaka till Göteborg efter första protestdagen så blev fredagens protest något mindre. De högljudda protesterna mot den iranska regimens brott mot mänskligheten och det förtryck som utövas mot dess befolkning fortsatte dock hela dagen, man skanderade bl.a. ”ned med islamiska terrorregimen i Iran”. Flera appeller hölls och högljudd musik spelades också.

Polisen omhändertog redan på morgonen 26-årige Shahin Shahrivar, trots att han inte begått något brott. fw6fs8Shahins far som också deltog i demonstrationen berättade för Offensiv att polisen påstod att sonen avsåg att kasta ägg på den taxibil som regimrepresentanterna ankom i. ”Han hade inga ägg” försäkrade fadern. Vidare förklarar han att sonen känner en djup frustration då hans vän nyligen hängdes i Iran. Senare på eftermiddagen omhändertogs två kvinnor efter att de sprungit in på avspärrat område med en banderoll i händerna. I en verbal konfrontation mellan demonstranter och polis försökte yttre befälet Gorgin Shoai att rättfärdiga kränkningen av demonstrationsrätten på den tillståndsgivna platsen med att det var oroligheter dagen innan, något som måste anses som skandalöst i en vad som kallas för demokrati som Sverige. De oroligheterna som Shoai talade om var enstaka tomat- och äggkastning samt hög musik och talkörer. För att inställa eller upplösa en allmän sammankomst (demonstration) krävs enligt Polislagen ”svårare oordning” eller en ”avsevärd fara för de närvarande”, nu överväger demonstranter att anmäla polisen för kränkningen. ”Det är oacceptabelt att svensk polis försvarar representanter för den iranska terrorregimen” dundrade en av talarna.

Det är oförsvarbart att svenska staten har diplomatiska förbindelser med Iran utan att på något sätt ifrågasätta de brott och den terror som dagligen begås mot befolkningen.
– Dom tänker på ekonomi, inte på folk, anklagade demonstranten Paria Botoii från Malmö den svenska staten.
– Ahmedinejad talade om mänskliga rättigheter på FN:s konferens mot rasism, men det finns inga mänskliga rättigheter i Iran, utbrast Mahmoud Dad Karim Bloshi från Växjö för Offensiv.

Förutom att provocera och skrämma så är den främsta anledningen till att iranska regimen avser att starta upp konsulat i Göteborg och Malmö, att kunna spionera och kartlägga oppositionella som flytt landet. SÄPO avslöjade för en tid sedan att två iranska diplomater utvisats från ambassaden i Stockholm för spionage mot iranska flyktingar och asylsökande.

Folkets hus är en symbol för arbetarrörelsen, iranska regimen har som mål att med våld och tortyr krossa densamma. ”Detta är ett hån mot alla arbetare” beskrev flera av demonstranterna uthyrningen av Folkets hus. Flera av talarna belyste att Iran nyligen sänkt minimiåldern för äktenskap till 9 år. Att representanter för en terrorregim som sanktionerar pedofili fritt kan agera i Sverige är även det ett hån mot de mänskliga rättigheterna, vilka den svenska regeringen så fint anser sig värna om. Alla världens mänskliga rättigheter tycks kunna åsidosättas då potentiella ekonomiska intressen dyker upp framför ögonen på kapitalistregeringen.

En ny generation av kämpande arbetare och ungdomar reser sig i dagens Iran, nu måste även den svenska arbetarrörelsen vakna upp ur sin dvala för att bekämpa kapitalismens och imperialismens förtryck i alla världens länder.

Ammar Khorshed