Vad händer i Rosengård?

27 januari 2009

Kravaller med brinnande bilar, stenkastning mot poliser och hemmagjorda bomber i Rosengård i Malmö har fått enorm uppmärksamhet den senaste veckan. Som mest verkar ett hundratal ungdomar ha deltagit, medan ungefär lika många poliser satts in.

Utlösande för händelserna var när kravallpoliser på morgonen den 15 december ingrep mot en lokal på Ramels väg i Rosengård som ockuperats sedan den 24 november. 30 kravallpoliser med hundar deltog i aktionen och de tre som fanns i lokalen greps. Ungdomar samlades via sms för att protestera. Polisen använde pepparspray och knuffade undan ungdomarna. ”Stämningen på platsen var mer rörig än hotfull”, beskrev Sydsvenska Dagbladets reporter.
Källarmoskén på Ramels väg hade varit i bruk sedan 1992 till i höst, då fastighetsägaren Contentus gav besked att kontraktet var uppsagt. Den användes bland annat för läxläsning. Enligt media har moskén som drivits av Islamic Youth Center haft en islamistisk (”fundamentalistisk”) inriktning. ”Moskéns ideologiska inriktning kallas salafi, den mest hårdföra, puritana och västfientliga tolkningen av islam”, skrev DN.
Ungdomarnas uttalade mål var att återta lokalen. Efter de första skärmytslingarna – stenkastning och en del mindre bränder – satte polisen upp containrar runt källarlokalen och mobiliserade mer poliser från Västsverige. Den enda effekten var att det provocerade fram större kravaller. På torsdag kväll inträffade de största bränderna, bland annat brändes nio släpvagnar från Shellmacken.

Varför Rosengård? Enligt kommunens ansvariga är kravallerna obegripliga: ”Mari Hendra är verksamhetschef för ungdomsverksamheten i Rosengård. Hon har heller inget svar på varför en del unga killar i Rosengård kastar sten på poliser och brandmän. – Det är helt obegripligt. Två av våra fältassistenter arbetar i ett forskningsprojekt som ska försöka hitta ett svar. Vi skulle verkligen behöva den kunskapen.” (från DN). I söndagens DN (21 dec) gavs en bättre bild av Rosengård i en intervju med en socialdemokratisk politiker: ”Kravallerna här i Rosengård beror på arbetslöshet och trångboddhet i eländiga lägenheter (…) Adrian Kaba är 27 år och bor själv i Rosengård, ‘hemma hos mina föräldrar – för jag får ingen lägenhet’.”
Mellan 5000 och 8000 människor bor i Herrgården, den del av Rosengård där källarmoskén låg, trots att stadsdelen ursprungligen byggdes för 3000 boende. Här finns också de lägenheter som visades upp i SvT:s Uppdrag Granskning tidigare i höst, med kackerlackor, stora fuktskador mm, som aldrig åtgärdas av de numera privata ägarna och fastighetsförvaltarna.
Grunden för missnöjet är utan tvekan frustrationen över klyftorna vad gäller bostäder, jobb, utbildning osv. Protester och t o m kravaller från unga är inte alls svåra att förstå eller förklara. Vad som behövs är tydliga krav och mål för protesterna.

”Ditresta” kravallare?
Massmedia var snabba att lägga skulden på kravallerna på ”ditresta” provokatörer. Autonoma grupper och särskilt Afa (Antifascistisk aktion) sades ligga bakom det upptrappade våldet. Dagens Nyheters ledare skrev ”att professionella bråkmakare – fotbollshuliganer och så kallade autonoma vänstergrupper – anslutit sig till bråken”. Men då fanns det alltså redan bråk att ansluta sig till. Etablerade media och politiker såg en möjlighet att slå mot vänstern i allmänhet. I Svenska Dagbladet påstods även ”marxister” tillhöra de autonoma. Per Svensson i Sydsvenska Dagbladet (författare och tidigare kulturchef på Expressen) jämförde faktiskt Afa med Elevkampanjen: ”Själv minns jag de så kallade skolupploppen i Malmö våren 1993. Besjälade vänsteraktivister hade, uppgav tidningarna, agiterat bland annat på Rosengårdsskolan. De tonåriga demonstranterna hamnade i polispiketen. Huvudagitatorn, anställd av trotskistiska Elevkampanjen, hamnade i Aktuelltstudion.” Han nämner inte de stora skolnedskärningar som protesterna gällde, och inte heller att Elevkampanjen tog avstånd från vandalisering.

Det är naturligtvis inte fel att ingripa även om man inte bor i Malmö – etablissemanget bor ju inte själva där. Vad det handlar om är med vilken politik och vilka handlingar politiska grupper ingriper. Afa i Malmö har utan tvekan ingripit i Rosengård. Afa:s syften kan vara rätt – att stoppa nazister eller försöka tvinga fram eftergifter i Rosengård – men deras metoder står i vägen för att lyckas. Anonyma, maskerade demonstranter som inte försöker upprätta någon som helst dialog med de boende i Rosengård kan inte bilda den rörelse som behövs. Vandaliseringen uppfattas med rätta som meningslös och hotfull, vilket kan användas av politikerna för att slippa en debatt om den verkliga situationen i Rosengård.

Kamp för förändring kräver öppna demokratiska strukturer. Socialisters uppgift är att 1) förklara vad som hänt, 2) ställa krav och försöka ta initiativ till kamp för kraven. Det handlar om att kalla till stora offentliga möten där alla boende var inbjudna och föreslå demonstrationer som riktas mot de verkligt ansvariga. Det behövs kamp för en allmän upprustning av Rosengård, på liknande sätt som hyresgästernas revolt mot lyxrenovering i Husby i norra Stockholm. Där har hundratals hyresgäster aktiverats, med demonstrationer, möten mm. De rivningar som skulle inletts i februari 2008 har inte genomförts.

Rättvisepartiet Socialisterna går emot den allmänna smutskastningen av Rosengård och andra förorter, och av de boende där. Vi är emot stängningen av lokalen, samtidigt som vi politiskt inte är överens med Islamic Youth Center. RS vill samarbeta med andra organisationer i kamp för en verklig upprustning av förorterna.

Politiska konsekvenser
Precis som vid tidigare bränder blåser media upp händelserna på ett oproportionerligt sätt, även om veckans händelser var de allvarligaste, så att förorten smutskastas. Ett drag av terroriststämpel finns – tidigare har bilder från Rosengård visats upp i tv i samband med terrordåd i världen. Gemensamt i beskrivningarna är att kravallerna är det stora problemet – inte klyftorna som är ett resultat av den nyliberala kapitalistiska politiken.
Politikerna har inte varit sena att kräva hårdare tag. ”I detta läge är det tydligt att polisen behöver bättre resurser. Införandet av vattenkanoner måste åter börja diskuteras. Nu får det vara slut på daltet”, skrev Anja Sonesson och Stefan Lindhe, de två ledande moderaterna i Malmö kommun, i ett debattinlägg. Men fler poliser har inte precis förbättrat situationen under den senaste veckan – tvärtom. Samtidigt har rasisterna i sd applåderat möjligheten att slå mot både mångkultur och vänstern.
Andra har varit snabba att lägga skulden på föräldrarna. DN skrev i sin ledare 21 december om ”en föräldrageneration som förlorat sin naturliga auktoritet i en ny och främmande miljö”. Påståendet går emot teorin om ”ditresta” svenska (medelklass-) ungdomar som de mest aktiva. Förmaningar mot föräldrarna gällde inte heller när överklassbarn var inblandade i knivdådet på Kungsholmen i Stockholm. DN m fl vill till varje pris undvika att se det som en klassfråga. Men föräldrarnas jobb, arbetstider, löner osv har föstås stor effekt på hur barn och ungdomar mår.

Under den senaste veckan har media framhållit den ”tysta majoriteten” i Rosengård. Folk har uppmuntrats att fördöma vandalisering, som de förstås är helt emot. Nu har nattvandringar från 50-150 vuxna från olika föreningar under ett par nätter gjort att det blivit lugnare i Rosengård. Det visar i sig hur begränsade kravallerna trots allt varit.
Men sen då? Är allt bra när det blivit lugnare? Tystnad och passivitet kommer bara att förstärka de djupa klyftorna och leda till nya urladdningar. Socialister är förstås helt mot den uppmärksammade stenkastningen mot brandkåren. Men lösningen är inte en militarisering av brandkåren. Återigen handlar det om upprustning av arbetarområden, om behovet av en aktiv och levande arbetarrörelse.

Högerns förslag om ”integration”, dvs kunskaper om ”svensk kultur” osv kommer att få stor uppmärksamhet. Faktum är att källarmoskéns lokaler nu ska användas till en ”boskola” där invandrare ska ”lära sig” att bo på svenskt vis. Detta samtidigt som vanlig vuxenundervisning och ams-kurser skurits ner. Projekten i Herrgården och Rosengård har fler likheter med t ex Järvalyftet. De skapas uppifrån av politikerna, utan verklig inblandning av de boende. När ”blandade” områden ska skapas betyder det bostadsrätter eller dyrare lägenheter i fattiga områden, aldrig billiga hyresrätter i villa- eller överklassområden.

På relativt kort tid har landet gått från att vara ett av världens mest etniskt homogena länder till att bli ett av Europas främsta invandrarländer”, skriver DN. Som om den etniska härkomsten är orsaken till problemen. Deras förslag är sedan att ”sänka trösklarna” på arbetsmarknaden, dvs att invandrare ska kunna ”få” jobb till lägre löner och sämre villkor.
Antirasismen och gemensam kamp för upprustning av förorterna är en viktig del av Rättvisepartiet Socialisternas program och profil, och vikten har understrukits än mer av händelserna i Rosengård.
Offensivs redaktion

Annonser