Moderaterna i Skåne öppnar för samarbete med SD

Skånemoderater

bekänner färg

Moderaterna i Skåne går till val på en rasistisk plattform med förslag om flyktingstopp och en öppning för samarbe­te med Sverigedemokraterna.

Anja Sonesson (M) förklarar i Sydsvenskan att Malmö inte har bostäder och jobb nog för fler flyktingar. Det är alltså flyktingarna som ska få beta­la för att Anjas högerpolitik, som äv­en Socialdemokraterna för, inte kan tillfredsställa människors behov av en lön att leva på och tak över huvudet.
Än extremare är Carl-Axel Ros­lunds (M) utspel om att regeringen måste stoppa flyktingmottagandet eftersom de flesta flyktingar kommer hit av ekonomiska skäl. Den skånska riksdagsmannen och moderaten Staffan Appelros öppnade dessutom upp för ett samarbete med Sverigedemokraterna i Skåne:
– Vi i Skåne är nog mer benägna att tala med SD än partiet på riksplanet, säger han till Sydsvenskan.
Han ser det som en plikt att ”inte hålla sig för fin” och ta chansen att regera i Malmö, även om det skulle vara med hjälp av SD.

Det ska inte ses som någon överraskning om Moderaterna efter valet gör som Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson föreslog, ”Gör upp med SD [om de kommer in] och ge partiet några politiska köttben som slöjförbud på några ställen”.
Sverigedemokraterna lär vara tacksamma vid en eventuell invit. Partiet styrs av flera före detta moderater, som t ex partiledaren Jimmie Åkesson och Sten Andersson, kommunfullmäktigeledamot för SD i Malmö.

Det borgerliga etablissemanget använder rasismen för att splittra och behålla sin makt.
Istället för att acceptera Sverigedemokraterna som ett parti bland alla andra, krävs det att en antirasistisk rörelse genom aktiv kamp marginaliserar partiet till politikens slaskhink.

Ammar Khorshed

Ogenomtänkt Reclaim Rosengård slutade i pannkaka

”Snuten ut ur Rosengård”, var en av huvudparollerna under helgens gatufest Reclaim Rosengård. Det är bara att instämma i att problematiken med gängkriminalitet, skadegörelse och våld mot räddningspersonal i området inte är en polisiär fråga, utan kräver sociala insatser.
Men de autonomas gatufest var oförankrad och aktivisterna kördes iväg av en grupp rosengårdsbor.

Reclaim Rosengård var ett ogenomtänkt arrangemang, där misslyckandet i kontakten med de boende i området tycks ha varit total.
Som alternativ hade kommunen vid sidan om gatufesten arrangerat en aktivitetsdag för att ”locka bort ungdomar från våldsamheterna”. Det hölls nattöppet på fritidsgårdarna och arrangerades bland annat en fotbollsturnering för ungdomarna.

En annan miss av gatufestarrangörerna var det faktum att man höll en gatufest och startade kravaller första dagen i den heliga muslimska fastemånanden Ramadan. Boende i Rosengård reagerade också mot att Reclaimaktivisterna var maskerade. Det bidrar enbart till att förstärka medias och politikers nidbild av vänstern som huliganer.

Det råder en relativ enighet, äv­en bland många av de aktivister som deltog, att Reclaim Rosengård var ett steg bakåt i kampen för upprustning av bostäder och självstyrande fritidsgårdar, två av arrangörernas viktigaste krav.

Liksom under Reclaimfesten i Västra hamnen tidigare i år, skapade den lokalt oförankrade aktionen ett förstadium till en reaktionär mobilisering bland de boende i området.
Konfrontation mellan polis och aktivister uppstod senare på kvällen.
Rosengårdsbornas motstånd mot våldet riskerar att öka stödet för en ökad polisnärvaro samt att de boende i Rosengård förbiser politikernas förödande klasspolitik till förmån för att bli av med vad många kan uppfatta som huliganer och bråkmakare.

Rosengårdsbornas motstånd mot aktivisternas metoder riskerar att överföras till ett förakt mot hela vänstern, vilket i sin tur kommer att försvåra framtida mobiliseringar och mer seriösa aktiviteter i området. Flera av de autonomas aktiviteter med onödiga våldskonfrontationer med polisen på senare tid ger enbart en anledning till ökad polisnärvaro och repression, inte enbart mot aktivister, utan i framtiden möjligen även mot protesterande folkmassor och strejkande arbetare.
Även om Reclaim Rosengård mås­te ses som ett misslyckande, visar det ändå på att enbart möjligheten att Rosengårdsborna går ut i politiska protester skrämde kommunpolitiker­na till att omgående agera med sociala satsningar, om så bara för en dag.

Det tjänar inget till att hänga på den borgerliga hetskören mot de autonoma grupperingarna i synnerhet och hela vänstern i allmänhet, i deras försök att splittra och försvaga vänstern. Istället måste en seriös analys gö­ras av metoder som reclaimfesterna, samt en diskussion föras mellan alla progressiva krafter inom vänstern om hur en verklig mobilisering kan göras. Om ett “förortsuppror” som hotar den klasspolitik som de etablerade partierna står för.
En sådan rörelse måste föras med krav på upprustning och nybygge av billiga bostäder, mer resurser till sociala projekt som fritidsgårdar, samt jobb åt alla för en lön att leva på.

Arbetarrörelsens historiska erfarenheter visar entydigt att det krävs ett massivt opinionsarbete där alla förtryckta själva måste föra kampen för en förbättring av sin egen situation, kampen kan aldrig föras av en självutnämnd elit.
En sådan massförankrad kamp är något som Rättvisepartiet Socialisterna är villiga att tillsammans med andra stå i spetsen för.

Ammar Khorshed

Rädda Barnen varnar för ökad barnfattigdom

För två veckor sedan kom Rädda Barnens årliga rapport om barnfattigdomen i Sverige. De understryker att det finns ett tydligt samband mellan barns materiella välfärd och deras tillgång till andra rättigheter som utbildning samt fysisk och psykisk hälsa.

Rapporten ges i år ut för sjunde gången och handlar om barnfattigdomen år 2006, vilket är den senaste statistik som finns tillgänglig. Statistiken är alltså tagen i en tid då Sverige sedan flera år varit inne i en högkonjunktur och barnfattigdomen var då den lägsta sedan mätningarna påbörjades. Ändå levde 229 000 barn i fattigdom i Sverige 2006, vilket motsvarar 11,9 procent.

Även klyftorna mellan de rikas­te och fattigaste barnfamiljerna öka­de under denna period och en majoritet av de fattigaste barnen hade utländsk bakgrund eller levde med en ensamstående förälder. Trots att barnfattigdomen har minskat under 2000-talet har klyftorna fortsatt att öka till att 2006 vara de största sedan mätningarna inleddes.
År 2006 levde 30,2 procent av Sveriges barn med utländsk bakgrund i fattigdom, jämfört med 6,3 procent av barnen med svensk bakgrund. Av dem som levde med en ensamstående förälder var 25,9 procent ekonomiskt utsatta, jämfört med 8,1 procent av dem med sammanboende föräldrar. Mest utsatta var barn som både hade utländsk bakgrund och levde med en ensamstående förälder, hela 49,2 procent levde i fattigdom.
Rosengård i Malmö hade den högsta barnfattigdomen, 62 procent. I storstäderna finns både de allra fattigaste och rikaste områdena. Torslanda i Göteborg hade den lägsta andelen fattiga barn, 2,6 procent.

Barn är generellt mycket medvetna om sin egen och familjens ekonomiska situation. Om man lever i fattigdom påverkar det direkt barnets möjligheter att följa med på skolutflykter, utöva fritidsaktiviteter, köpa nya kläder etc. Det finns också exempel på barn i Sverige som inte kan äta sig mätta varje dag. Den ekonomiska krisen slår hårdast mot dem som redan är fattiga. Högerpolitiken som bedrivits under de senaste åren har gjort att barn är mer utsatta idag än tidigare. ”Den ekonomiska krisen kommer sannolikt att leda till att barnfattigdomen ökar igen i hela Sverige. Det finns också stor risk att klyftorna mellan de rikaste och fattigaste barnfamiljerna vidgas ytterligare”, varnar Rädda Barnen.
För att få bort barnfattigdomen i Sverige är de grundläggande förutsättningarna att alla har rätt till jobb, bostad och en lön som man kan leva på.
Dagens kris visar tydligt att detta inte är något som kapitalismen kan erbjuda utan att det krävs en socia­listisk kamp för att fördela samhällets resurser så att alla kan leva ett bra liv.

Matilda Eriksson

Växande klyftor i Malmö

I Malmö liksom på andra håll i landet växer klassklyftorna.
I Malmö bara ökar skillnaderna mellan de rikaste stadsdelarna, Limhamn-Bunkeflo, och de fattigaste Fosie och Rosengård.
”Av 2008 års välfärdsindex kan man också utläsa att skillnaden mellan de högst och de lägst rankade stadsdelarna har ökat något jämfört med föregående år”, är slutsatsen i Malmö Stads välfärdsredovisning för 2008. I samma välfärdsredovisning konstaterar man att hemlösheten ökat både bland vuxna och barn, att det fortfarande finns stora skillnader i simkunnighet bland elever i årskurs 5 och att andelen av befolkningen med låg inkomst ökar.

Offensiv # 835