”Något är ruttet i konungariket Danmark . . . ”, då en saga, nu bitter verklighet.

15 december 2009

Den 11 september 1973 genomfördes en av Latinamerikas blodigaste militärkupper i mitt hemland Chile. Min familj tvingades fly för sitt liv och vi fick via Amnesty International politisk asyl i Sverige. Min far, som var politiskt aktiv, utsattes för tortyr under den tid han satt i fängelse och på grund av de skaddor han fick dog han en alltför tidig död utan att någonsin kunna återvända till sitt hemland. Som barn hade jag svårt att föreställa mig det våld och de orättvisor som min far berättade om. Uppvuxen i ett demokratiskt samhälle som Sverige tycktes det mig vara något som aldrig skulle drabba mig. Så fel jag hade! I lördags tog jag tåget till Köpenhamn full av förväntan, idag var den stora dagen, D-dagen! Dagen då ett enat folk skulle visa kraften och styrkan i en demokratiskt samhälle genom att höja sin röst för vår gemensamma framtid.

THIS IS WHAT DEMOCRACI LOOKS LIKE ! ! !

Tilsammans med några vänner från Malmö anslöt vi till Rättvisepartiet Socialisternas grupp tillsammans med kamrater från Europa och CWI. Det var en fest med hög stämning, bra tal och en optimistisk anda av samhörighet, vi var alla här av samma anledning – vår kamp för miljön. Tillsammans med cyklande björnar, kor och teatergrupper, musik och dansande Harei Krishna gav vi oss iväg. 100.000 människor med ett gemensamt mål – Bella Center – och en önskan om att göra vår röst hörd.
Där tar allt slut och min illusion om ett demokratiskt Europa dör en smärtsam död. Plötsligt är gatan avspärad av poliser och polisfordon framför och bakom oss. Min första tanke är att något inträffat som fått polisen att agera men att det inte har med oss att göra. Vi har inte märkt av några oroligheter och då jag ser att det efter polisavspärningen finns massor av folk kvar tänker jag att det är ett tillfälligt stopp och att vi snart ska kunna fortsätta mot Bella Center. Vi är flera stycken som uppmanar folk att sätta sig ner för att vissa att vår demonstration är fredlig och att om det förekommer våld eller oroligheter så är det inte vi som orsakar det. Efter en stund får vi besked om att folk ska börja släppas förbi avspärningen efter en identitetskontroll. Vi samlar vår grupp och går mot avspärningen men får besked om att vi måste vänta, vi sätter oss ner på marken. Uppmuntrade av talkörer från andra sidan avspärrningen – LET THEM GO ! – börja även folk omkring mig ta upp olika talkörer. Sedan blir det oroligt och någon kommer med beskedet att vi alla blivit aresterade. Sedan blir det ännu mer oroligt när polisen vid den bakre avspärningen börjar arrestera folk genom att brutalt gå in med batongslag och hundar mot sittande demonstranter. Ett visst handgemäng uppstår då vissa demonstranter försöker göra motstånd.

Så börjar folk omkring mig att fängslas med armarna bakom ryggen och polisen sätter dom i långa led på marken. Så blir det min tur och mina händer fängslas så hårt bakom min rygg att jag inte kan röra mina armar och jag känner hur blodtillförseln till mina händer styps. När jag försöker påpeka detta för de poliser som för bort mig bara skrattar de. Jag blir nertryck på marken, i leden som polisen format på den iskalla marken. Framför mig hamnar en äldre man med en stor ryggsäck på sin mage, den trycker mot hans hals och han kan inte sitta upp, har redan från början svårt att andas och blir snabbt allt sämre. Trots smärta i mage, ben och armar försöker jag så gott jag kan hålla upp hans vikt för att inte belasta den som sitter precis bakom mig som utsätts för vår gemensamma tyngd. Efter någon timme i den ställningen har jag fruktansvärt ont i min mage, armar och händer. Jag är också orolig för mannen framför mig som blir allt sämre. Flera gånger försöker jag göra poliser i min närhet uppmäksamma på det dåliga tillstånd han befinner sig i. Inte förän många omkring mig ochså börjar skrika kommer två poliser fram och för bort mannen som har svårt för att gå. Runt omkring mig hör jag folk skrika för att få gå på toaletten, det är flera runt omkring mig som förnedras genom att tvingass göra på sig. Många mår dåligt efter flera timmar på den kalla marken. När en boende i ett av husen fäller ut en röd flagga från ett fönster och någon börjar spela musik stiger modet och man hör än en gång mäktiga talkörer -VI ÄR FREDLIGA – VAD ÄR NI? och -THIS IS WHAT DEMOCRACI LOOKS LIKE- även folk som kommit ut på sina balkonger stämmer in.

Själv mår jag väldigt dåligt, jag har under flera timmar haft tyngden av den äldre mannen mot min mage och spännbanden som binder mina händer bakom min rygg är så hårt spända att de skurit rakt igenom min högra mockahandske och jag känner att det blöder. Jag har svårt att andas och kylan från marken gör att jag skakar. Jag tror att jag för ett ögonblick tappar medvetandet, jag hör röster runt mig som skriker, och plötsligt lyfts jag brutalt upp och släppas bort av två poliser. Jag förs åt sidan, kan knappt stå utan stöd och har svårt att andas – då börjar den ena polisen skrika på mig -”Jag tror inte alls att du är sjuk! Jag tror att du bara låtsas! Vi vill inte ha sådana som du här i Danmark! Så här går det när man demonstrerar, tänk på det nästa gång din jävel! Omtöcknad förs jag längst fram i ett av leden och blir nertvingad på marken. Efter en stund försöker någon ge mig vatten men jag spyr upp det – då hämtas jag än en gång och förs till en portuppgång, mina händer släpps och jag blir undersökt av ambulanspersonal som konstaterar att jag har högt blodtryck, är nerkyld och bör få något varmt att äta. Jag har svåra smärtor i magen och svårt att röra armarna och händerna. Han tvättar även rent såret på min högra handled. Sedan blir jag hämtad av polisen, mina händer bakbinds igen och såret på min högra hand börjar blöda igen. Jag får besked om att jag ska få åka med en av de första bussarna. När vi förs ombord på bussen ser jag att det är flera som mår dåligt och att visa inte kan gå utan släpas ombord av polisen. En ung tjej försöker byta plats till en stol på andra sidan gången och då börjar två poliser skrika på henne, en hotar henne med batongen och hon tvingas tillbaka. Under bussfärden är det två personer som än en gång förnedras genom att tvingas göra på sig. När en ung polisman frågar om man inte ska flytta ner dem i gången säger en anna -”Låt dom sitta – det gör inget.” En ung kille bredvid mig börjar diskutera med polismannen och påpekar att det är en mänsklig rättighet att få gå på toaletten, då skrattar polismanen och säger -”Vem hindra dig, du kan utnyttja din rättighet och kissa när du vill!

Efter en stunds bussfärd är vi framme men tvingas sitta kvar på bussen. Ett högre polisbefäl kommer ombord och samma unga kille som innan tar upp diskussionen om att få gå på toletten och berättar vad polismannen sagt till honom om att göra på sig, då svarar befälet att han säkert inte menade något illa och att alla är stressade av situationen, att han inte kan uppge en enskild polismans namn men att om någon vill klaga så är det enhet 1539 som ansvarar för detta ingripande. Själv förs jag efter en stund till en provisorisk sjukstuga, efter en stund tas spännbanden bort och jag får sitta på en bänk och får beskedd att en läkare ska titta till mig. Från ett angränsande rum hörs skrik, talkörer och polishundar. Efter en stund börjar allt fler skadade att föras in för läkarundersökning. En ung tjej, som jag tror är från Finland, har skadat höften och kan inte gå utan hjälp. En ung man förs blödande från huvudet in, de tillfälliga järnburar där människor spärats in har rasat och han har fått gallret över sig. Från det stora rummet hörs fler talkörer och busvislingar. Genom fönstret ser jag att en större grupp poliser med hundar är på väg in i byggnaden. Det uppstår tumult och oväsen och jag hör människor skrika, sedan stängs dörren in till det stora rummet. Då det verkar vara det enda avgränsade utrymmet har flera polisbefäll möte framför mig och diskuterar situationen. Total kaos tycks råda. Läkaren kommer ut, är arg och säger att han fått olika order av olika befäll och vill veta vad som gäller. Man diskuterar även hur man ska göra för att släppa människor och vad som ska skrivas och vilka formulär som ska fyllas i. Det verkar som om man inte har de rätta paprena och stor förvirring uppstår. Jag undersöks av en läkare som anser att jag bör föras till ett sjukhus för att undersökas. Sedan får jag vänta en stund och hämtas sedan av flera polismän som för mig till en minibuss. Jag får inga besked om var jag ska föras eller något dokument om att jag varit anhållen. När jag försöker fråga en polisman om vad som händer säger han att jag ska gå ombord på minibussen, sitta stillla och vara tyst. Två unga tjejer förs ochså ombord och 5 polismän följer med. Under färden sitter polismännen och skojar om hur mycket extra betalt de kommer att få för sitt ”förebyggande ingripande”. Efter en stunds bussfärd släpps vi av och man säger att vi är fria. När jag frågar var vi är får jag svaret -”På sjukhuset” och man pekar på dörren och tecknar att jag ska gå in. När jag går in på sjukhuset ser jag att polisen kör iväg. Jag har inga pengar att betala en läkarundersökning med och beslutar att jag ska försöka ta mig tillbaka till Sverige. Jag frågar ett ungt par om dom vet vilken buss jag ska ta till Centralstationen och får beskedet -1A. och en beskrivning om hur jag ska hitta busshållplatsen. Jag vet inte var jag var men efter en timmes bussfärd är jag vid tågen och kan ta mig tillbaka till Malmö.

Närmare 1 på natten är jag hemma. Min familj som sett en del av vad som hänt på nyheterna väntar oroligt på mig. Min 12-åriga son frågar vad som hänt och jag försöker förklara så gott jag kan utan att göra honom upprörd eller skrämma honom. Men det är han som skrämmer mig, han säger -”Pappa, det är precis som demostrationerna i Iran. Vi pratade om det i skolan förra veckan! Det är mitt svar som skrämmer mig, för även om jag vill svara -”Nej, så var det inte!”, så fastnar orden och jag undrar hur rätt han har. Shakespeare skrev för länge sedan Hamlet som i en mening säger -”Något är ruttet i konungariket Danmark . . . ”, då en saga, nu bitter verklighet. Det politiska klimat som råder i Danmark avspeglas i den danska polisens agerande, det som luktar i Danmark är polisbrutalitet, rasism och dansk inrikespolitik – Jag håller Dansk Folkeparti indirekt ansvariga för demokratins död i Danmark.

Camilo Ernesto Maureira Flores
Rättvisepartiet Socialisterna, Malmö


”Snutjävlar”

14 december 2009

Rapport från Danmark

100 000 personer samlades på den massiva klimatdemonstrationen i Köpenhamn i lördags. Det var en stark antikapitalistisk stämning som rådde i tåget. Stämningen var på topp, banderoller och fanor vajade i solen och talkörerna haglade ”Climate jutice”, ”one world one solution, socialist revolution”.

Mitt i demonstrationen attackerar polisen oprovocerat från två håll. I mitten av polisens avspärrningar hamnar omkring 500 personer, däribland Rättvisepartiet Socialisternas block med 50 personer. Demonstranter bildar armkrok och sätter sig ned för att visa att det är polisen som står för våldet och inte demonstranterna.

Efter en timma kom svaret, från bakre delen attackerar polisen, demonstranter som sitter ned attackeras med batongslag och släpas iväg en efter en. I långa rader sätts sedan demonstranterna med bakbunda händer i buntband.

I timmar fick vi sitta på den kalla marken. I samma oergonomiska ställning, ingen fick röra sig. De som la sig på sidan i smärta tillrättavisades av polisen, ofta på ett brutalt sätt. Vissa svimmar, en förs bort i ambulans. En medlem i Rättvisepartiet Socialisterna får en astmaattack då hon inte kan ta fram sin medicin ur väskan. Efter närmare tre timmar har flera som bett om toalett kissat på sig. Smärtan i handleder och axlar var fruktansvärd.

Efter tre timmar hämtades vi i bussar, vissa i stora lokaltrafikbussar själv sattes jag i en liten polisbuss tillsammans med 9 studenter från Norge och Tyskland. Plötsligt stannar polisbussen utanför en lagerlokal. Vi förs in och sätts i samma plågsamma ställning på betonggolvet, hundratals sitter redan där när vi anländer, alla fortfarande med bakbundna händer. Vi förvägras fortfarande toalettbesök och provocerande går polisen runt och videofilmar och fotar oss. 

Plötsligt hörs talkörer från rummet brevid, det är demonstranter som låsts in i burar och ropar ”Let us go, let us go” och ”no justice no peace fuck the police”. Snabbt höjs moralen och talkörerna verkligen ekar då hundratals stämmer in inne i lagerlokalen. Vi förvagras vatten och rummet fylls upp allt mer. Nu börjar några få gå på toaletten. En och en plockas demonstranter ut för att slumpmässigt släppas eller låsas in i burarna. Själv släpptes jag vid 23.30. Då buntbanden kliptes av var det svårt att röra armarna, det var svårt att gå. Att få sitta så länge som 7 timmar i samma ställning måste klassas som tortyr. 

Vi skickades ut i en buss som körde oss till en station, vi släpptes av utan pengar för att kunna ta oss därifrån.

I bussen förklarade polisen sitt verkliga syfte ”är man beredda på att demonstrera då får man vara beredda på detta också, så tänk på det resten av veckan, bli inte gripen. Kanske bäst att hålla sig borta från demonstrationerna”

Närmare 1000 personer frihetsberövades i polisens aktion i vad man kallade för ingripande i ”förebyggande syfte”. Det är uppenbart att när världens elit träffas avskaffas demokratin.

Kristofer Lundberg

Anklagar polisen for tortyr: Sydsvenskan TV

Gripna i Kopenhamn: Nyhetskanalen

Gripna kritiserar Polisen: Sydsvenskan

Kritik mot Dansk polis: SVT Rapport

Arrangörer kritiserar massgripande: SR

Kritik mot polisingripande: Svenska Dagbladet

Massgripande i Kopenhamn: TV4

”Det var nödvandigt”: TV 4

Nya gripanden i Köpenhamn: Dagens nyheter

Nya gripanden: SR

Nya gripanden: SVT Rapport