STOCKHOLM: HUSBY: 22 maj – manifestation mot polisvåld och vandalisering

22 maj 2013
Nätverket Järvas Framtid inbjuder till protestmöte:
Nej till polisvåld och vandalisering – Husby kräver respekt!
Låt oss mötas på Husby torg onsdag eftermiddag den 22 maj kl 17Bild
Läs mer på http://www.socialisterna.org/sv/2/1/9510/
Annonser

Starka scener från Egypten. Ned med militärstyret!

23 november 2011

En film om de nya demonstrationerna i Egypten. 19-22 november.
OBS varning för hemska scener.

Egypten: Ned med militärstyret – Artikel från Rättvisepartiet Socialisterna.

Dagens nyheter: Läkare offer för striderna i Kairo


This is what democracy looks like.

22 november 2011

Jag vill vara väldigt tydlig i att uppmana de egyptiska myndigheterna att låta bli att använda våld mot fredliga demonstranter. Det egyptiska folket har rättigheter som är universiella. Det inbegriper mötes- och föreningsfrihet, yttrandefrihet och friheten att bestämma över sitt eget öde. Och USA kommer att stå upp för dem överallt. – Barack Obama, 28:e januari 2011.

Samtidigt som revolutionen i Egypten fått ny fart så fortsätter USA att bemöta Occupy-demonstranterna på hemmaplan med inskränkningar i mötesfriheten och polisvåld. Läs hela inlägget här »


Repressionen tilltar i Köpenhamn

16 december 2009

Under helgen grep polisen godtyckligt stora grupper av fredliga demonstranter. RS och CWI var en del av det block på 580 personer som under lördagen greps och utsattes för polisens tortyrliknande övergrepp.

Hela Köpenhamn börjar allt mer att likna en militärzon. Polisens repression har trappats upp ytterligare under denna vecka, totalt har troligen runt 2000 personer utsatts för ”administrativa arresteringar”, enbart för att ha deltagit i demonstrationer. Även om polis och media försöker framställa det som att det enbart grips svartklädda maskerade aktivister, så är sanningen en helt annan. En överväldigande majoritet av de gripna tillhör olika frivillig-, miljö- och politiska organisationer, samt icke-organiserade demonstranter, som inte har något våld på sin agenda. Dessutom har journalister behandlats bryskt, gripits och nekats att utföra sitt arbete och dokumentera polisens övergrepp. Även förstahjälpenaktivister har trakaserats av polisen, 22 av dem har gripits hittils. I samband med oroligheterna i stadsdelen Cristiania i måndags, attackerade polisen en fest i området. Folk rusade ut ur festtältet i panik efter att polisen kastat in tårgas.

Under tisdagen tog sig polisen in på Klimaforum, där den ledande aktivisten Tadzio Müller talade på en presskonferens om onsdagens inbrytningsförsök på Bella Center. Gripandet föregicks av telefonavlyssning och SMS-spaning av aktivister och grunden för gripandet sägs vara att han ”uppmanat till skadegörelse och oroligheter”, fastän demonstrationen ännu inte ägt rum. Müller försäkrade under presskonferensen att demonstrationen kommer att vara helt fredlig. Han är alltså gripen för ett brott som han inte gjort, i en demonstration som ännu inte varit.
Tadzio hålls fortfarande inspärrad, hans enda brott är att ha utnyttjat sin yttrandefrihet och talat till media. Detta är ännu ett allvarligt övergrepp på vitala delar av grundläggande demokratiska fri- och rättigheter från polisens sida.

Vapnet multiverktyg

Samma dag stormade polisen Bolsjefabrikken, ett kulturhus som bland annat bedriver verksamheter som medieverkstad, cykelverkstad och bar. Polisen omhändertog cyklar, verktyg och annat med motiveringen att ”Den cykeln är inte en laglig modell. Vi tror att dom vill använda den till något olagligt”. Syftade polisen på att cykeln saknade lyse mån tro? En aktivist greps för vapeninnehav, han hade ett multiverktyg i fickan.

Onsdagens demonstration och inbrytningsförsöket på Bella Center lockade fler än 3000 demonstranter från hela världen, däribland representanter för bondeorganisationer. I den främre delen av demonstrationen gick bland annat folk från Brasilien, Indonesien, Indien, Bangladesh, Ghana och Nepal. Man menade att det är viktigt att demonstrationen förblir fredlig, för att det viktiga budskapet ska nå ut.
Under marschvägen började en av polisbussarna som förföljede demonstrationen att försöka trakassera demonstranterna. Den körde allt närmare och knuffade till de som gick i demonstrationståget. Civilklädd polis började samtidigt att gripa folk ur demonstrationen.
Samtidigt som den stora demonstrationen fortlöpte greps ett par hundra aktivister i en annan demonstration som planerat att ansluta.
Väl framme vid Bella Center möttes demonstrationen upp av delegater, bland annat representanter för ursprungsbefolkningar, som deltagit på klimattoppmötet. Demonstranterna försökte bryta igenom den massiva poliskedjan men tvingades motta massor av batongslag. Polisen använde flitigt pepparsprej och tårgas. Demonstranternas taleskvinnor greps och polisen tog över ljudbilen som ledde demonstrationen.
Polisen upplöste därefter demonstrationen efter några timmar och grep totalt över 250 personer, samtidigt som flera andra på olika sätt försökte ta sig in på Bella Center-området. Delegationen inne på Bella Center, bestående av uppemot 500 personer, hindrades av polisen att ta sig ut till demonstranterna för att hålla ett ”folkmöte”. När en grupp av delegaterna ändå försökte, blev de misshandlade av polisen med batongslag.

Ännu en fredlig demonstration attackerades brutalt av polisen. Samtidigt nekades flera frivilligorganisationer, som tidigare deltagit, tillträde till klimattoppmötet under ondsdagen, däribland Miljöförbundet Jordens Vänner och Via Campesina.

Det blir allt tydligare att polisens och politikerelitens syfte är att med alla medel tysta all typ av kritik och protester mot eliternas klimatuppgörelser, baserade på falska lösningar på storföretagens villkor. Genom att utesluta frivilligorganisationer från den politiska arenan och gripa fredliga demonstranter, försöker man att skapa ett klimattoppmöte uteslutande för politikereliten och kapitaliserna. Men folket kommer aldrig att låta sig tystas, den globala miljörörelsen har stärkts oerhört efter veckans massiva demonstrationer. Statens repression under klimatveckan har förtydligat för nya skikt av arbetare och ungdomar att politikerna och polisledningen står beredda att i alla lägen försvara kapitalisternas system, ett system som bygger på utsugning och exploatering av människor och natur.

Ammar Khorshed

 

SvD


”Något är ruttet i konungariket Danmark . . . ”, då en saga, nu bitter verklighet.

15 december 2009

Den 11 september 1973 genomfördes en av Latinamerikas blodigaste militärkupper i mitt hemland Chile. Min familj tvingades fly för sitt liv och vi fick via Amnesty International politisk asyl i Sverige. Min far, som var politiskt aktiv, utsattes för tortyr under den tid han satt i fängelse och på grund av de skaddor han fick dog han en alltför tidig död utan att någonsin kunna återvända till sitt hemland. Som barn hade jag svårt att föreställa mig det våld och de orättvisor som min far berättade om. Uppvuxen i ett demokratiskt samhälle som Sverige tycktes det mig vara något som aldrig skulle drabba mig. Så fel jag hade! I lördags tog jag tåget till Köpenhamn full av förväntan, idag var den stora dagen, D-dagen! Dagen då ett enat folk skulle visa kraften och styrkan i en demokratiskt samhälle genom att höja sin röst för vår gemensamma framtid.

THIS IS WHAT DEMOCRACI LOOKS LIKE ! ! !

Tilsammans med några vänner från Malmö anslöt vi till Rättvisepartiet Socialisternas grupp tillsammans med kamrater från Europa och CWI. Det var en fest med hög stämning, bra tal och en optimistisk anda av samhörighet, vi var alla här av samma anledning – vår kamp för miljön. Tillsammans med cyklande björnar, kor och teatergrupper, musik och dansande Harei Krishna gav vi oss iväg. 100.000 människor med ett gemensamt mål – Bella Center – och en önskan om att göra vår röst hörd.
Där tar allt slut och min illusion om ett demokratiskt Europa dör en smärtsam död. Plötsligt är gatan avspärad av poliser och polisfordon framför och bakom oss. Min första tanke är att något inträffat som fått polisen att agera men att det inte har med oss att göra. Vi har inte märkt av några oroligheter och då jag ser att det efter polisavspärningen finns massor av folk kvar tänker jag att det är ett tillfälligt stopp och att vi snart ska kunna fortsätta mot Bella Center. Vi är flera stycken som uppmanar folk att sätta sig ner för att vissa att vår demonstration är fredlig och att om det förekommer våld eller oroligheter så är det inte vi som orsakar det. Efter en stund får vi besked om att folk ska börja släppas förbi avspärningen efter en identitetskontroll. Vi samlar vår grupp och går mot avspärningen men får besked om att vi måste vänta, vi sätter oss ner på marken. Uppmuntrade av talkörer från andra sidan avspärrningen – LET THEM GO ! – börja även folk omkring mig ta upp olika talkörer. Sedan blir det oroligt och någon kommer med beskedet att vi alla blivit aresterade. Sedan blir det ännu mer oroligt när polisen vid den bakre avspärningen börjar arrestera folk genom att brutalt gå in med batongslag och hundar mot sittande demonstranter. Ett visst handgemäng uppstår då vissa demonstranter försöker göra motstånd.

Så börjar folk omkring mig att fängslas med armarna bakom ryggen och polisen sätter dom i långa led på marken. Så blir det min tur och mina händer fängslas så hårt bakom min rygg att jag inte kan röra mina armar och jag känner hur blodtillförseln till mina händer styps. När jag försöker påpeka detta för de poliser som för bort mig bara skrattar de. Jag blir nertryck på marken, i leden som polisen format på den iskalla marken. Framför mig hamnar en äldre man med en stor ryggsäck på sin mage, den trycker mot hans hals och han kan inte sitta upp, har redan från början svårt att andas och blir snabbt allt sämre. Trots smärta i mage, ben och armar försöker jag så gott jag kan hålla upp hans vikt för att inte belasta den som sitter precis bakom mig som utsätts för vår gemensamma tyngd. Efter någon timme i den ställningen har jag fruktansvärt ont i min mage, armar och händer. Jag är också orolig för mannen framför mig som blir allt sämre. Flera gånger försöker jag göra poliser i min närhet uppmäksamma på det dåliga tillstånd han befinner sig i. Inte förän många omkring mig ochså börjar skrika kommer två poliser fram och för bort mannen som har svårt för att gå. Runt omkring mig hör jag folk skrika för att få gå på toaletten, det är flera runt omkring mig som förnedras genom att tvingass göra på sig. Många mår dåligt efter flera timmar på den kalla marken. När en boende i ett av husen fäller ut en röd flagga från ett fönster och någon börjar spela musik stiger modet och man hör än en gång mäktiga talkörer -VI ÄR FREDLIGA – VAD ÄR NI? och -THIS IS WHAT DEMOCRACI LOOKS LIKE- även folk som kommit ut på sina balkonger stämmer in.

Själv mår jag väldigt dåligt, jag har under flera timmar haft tyngden av den äldre mannen mot min mage och spännbanden som binder mina händer bakom min rygg är så hårt spända att de skurit rakt igenom min högra mockahandske och jag känner att det blöder. Jag har svårt att andas och kylan från marken gör att jag skakar. Jag tror att jag för ett ögonblick tappar medvetandet, jag hör röster runt mig som skriker, och plötsligt lyfts jag brutalt upp och släppas bort av två poliser. Jag förs åt sidan, kan knappt stå utan stöd och har svårt att andas – då börjar den ena polisen skrika på mig -”Jag tror inte alls att du är sjuk! Jag tror att du bara låtsas! Vi vill inte ha sådana som du här i Danmark! Så här går det när man demonstrerar, tänk på det nästa gång din jävel! Omtöcknad förs jag längst fram i ett av leden och blir nertvingad på marken. Efter en stund försöker någon ge mig vatten men jag spyr upp det – då hämtas jag än en gång och förs till en portuppgång, mina händer släpps och jag blir undersökt av ambulanspersonal som konstaterar att jag har högt blodtryck, är nerkyld och bör få något varmt att äta. Jag har svåra smärtor i magen och svårt att röra armarna och händerna. Han tvättar även rent såret på min högra handled. Sedan blir jag hämtad av polisen, mina händer bakbinds igen och såret på min högra hand börjar blöda igen. Jag får besked om att jag ska få åka med en av de första bussarna. När vi förs ombord på bussen ser jag att det är flera som mår dåligt och att visa inte kan gå utan släpas ombord av polisen. En ung tjej försöker byta plats till en stol på andra sidan gången och då börjar två poliser skrika på henne, en hotar henne med batongen och hon tvingas tillbaka. Under bussfärden är det två personer som än en gång förnedras genom att tvingas göra på sig. När en ung polisman frågar om man inte ska flytta ner dem i gången säger en anna -”Låt dom sitta – det gör inget.” En ung kille bredvid mig börjar diskutera med polismannen och påpekar att det är en mänsklig rättighet att få gå på toaletten, då skrattar polismanen och säger -”Vem hindra dig, du kan utnyttja din rättighet och kissa när du vill!

Efter en stunds bussfärd är vi framme men tvingas sitta kvar på bussen. Ett högre polisbefäl kommer ombord och samma unga kille som innan tar upp diskussionen om att få gå på toletten och berättar vad polismannen sagt till honom om att göra på sig, då svarar befälet att han säkert inte menade något illa och att alla är stressade av situationen, att han inte kan uppge en enskild polismans namn men att om någon vill klaga så är det enhet 1539 som ansvarar för detta ingripande. Själv förs jag efter en stund till en provisorisk sjukstuga, efter en stund tas spännbanden bort och jag får sitta på en bänk och får beskedd att en läkare ska titta till mig. Från ett angränsande rum hörs skrik, talkörer och polishundar. Efter en stund börjar allt fler skadade att föras in för läkarundersökning. En ung tjej, som jag tror är från Finland, har skadat höften och kan inte gå utan hjälp. En ung man förs blödande från huvudet in, de tillfälliga järnburar där människor spärats in har rasat och han har fått gallret över sig. Från det stora rummet hörs fler talkörer och busvislingar. Genom fönstret ser jag att en större grupp poliser med hundar är på väg in i byggnaden. Det uppstår tumult och oväsen och jag hör människor skrika, sedan stängs dörren in till det stora rummet. Då det verkar vara det enda avgränsade utrymmet har flera polisbefäll möte framför mig och diskuterar situationen. Total kaos tycks råda. Läkaren kommer ut, är arg och säger att han fått olika order av olika befäll och vill veta vad som gäller. Man diskuterar även hur man ska göra för att släppa människor och vad som ska skrivas och vilka formulär som ska fyllas i. Det verkar som om man inte har de rätta paprena och stor förvirring uppstår. Jag undersöks av en läkare som anser att jag bör föras till ett sjukhus för att undersökas. Sedan får jag vänta en stund och hämtas sedan av flera polismän som för mig till en minibuss. Jag får inga besked om var jag ska föras eller något dokument om att jag varit anhållen. När jag försöker fråga en polisman om vad som händer säger han att jag ska gå ombord på minibussen, sitta stillla och vara tyst. Två unga tjejer förs ochså ombord och 5 polismän följer med. Under färden sitter polismännen och skojar om hur mycket extra betalt de kommer att få för sitt ”förebyggande ingripande”. Efter en stunds bussfärd släpps vi av och man säger att vi är fria. När jag frågar var vi är får jag svaret -”På sjukhuset” och man pekar på dörren och tecknar att jag ska gå in. När jag går in på sjukhuset ser jag att polisen kör iväg. Jag har inga pengar att betala en läkarundersökning med och beslutar att jag ska försöka ta mig tillbaka till Sverige. Jag frågar ett ungt par om dom vet vilken buss jag ska ta till Centralstationen och får beskedet -1A. och en beskrivning om hur jag ska hitta busshållplatsen. Jag vet inte var jag var men efter en timmes bussfärd är jag vid tågen och kan ta mig tillbaka till Malmö.

Närmare 1 på natten är jag hemma. Min familj som sett en del av vad som hänt på nyheterna väntar oroligt på mig. Min 12-åriga son frågar vad som hänt och jag försöker förklara så gott jag kan utan att göra honom upprörd eller skrämma honom. Men det är han som skrämmer mig, han säger -”Pappa, det är precis som demostrationerna i Iran. Vi pratade om det i skolan förra veckan! Det är mitt svar som skrämmer mig, för även om jag vill svara -”Nej, så var det inte!”, så fastnar orden och jag undrar hur rätt han har. Shakespeare skrev för länge sedan Hamlet som i en mening säger -”Något är ruttet i konungariket Danmark . . . ”, då en saga, nu bitter verklighet. Det politiska klimat som råder i Danmark avspeglas i den danska polisens agerande, det som luktar i Danmark är polisbrutalitet, rasism och dansk inrikespolitik – Jag håller Dansk Folkeparti indirekt ansvariga för demokratins död i Danmark.

Camilo Ernesto Maureira Flores
Rättvisepartiet Socialisterna, Malmö


Danskt polisvåld mot flyktingar möter avsky

22 augusti 2009

Dansk kravallpolis har stormat en kyrka där irakiska asylsökande gömt sig undan myndigheterna. Flyktingarna har fått ett massivt stöd och en stor del av danskarna fördömer polisens brutala insats. Det illustrerades inte minst av en milslång demonstration dagen efter.

jpg_irakbus01

Runt 60 irakiska flyktingar har sedan i maj uppehållit sig i Brorsons Kirke i Köpenhamn i rädsla för att utvisas.
Natten till förra torsdagen stormade kravallutrustad polis kyrkan för att gripa 17 unga irakier. Flera hundra demonstranter försökte blockera vägen för den buss som flyktingarna transporterades i, men möttes av oemotsvarat polisvåld. Flera videoklipp visar hur polisen helt oprovocerat kontinuerligt slår på stillasittande demonstranter med batonger och pepparsprejar dem i ansiktet.
En av de unga irakierna berättade senare att flera av dem misshandlades med batonger då de var bakbundna, både i bussen och på polisstationen. Efter gripandet påbörjade irakierna en hungerstrejk och hoppas nu på fortsatt stöd av allmänheten.

Dagen efter stormningen samlades otroliga 20 000 demonstranter i Köpenhamn. Samtidigt hölls demonstrationer i flera andra danska städer, till stöd för flyktingarna. Det enorma stödet som finns för irakierna har pressat flera politiker och fackföreningsledare att fördöma stormningen av kyrkan och att uttala stöd för flyktingarna, i ord. Föga överraskande hyllar Dansk Folkeparti polis- insatsen.
Den gigantiska spontana demonstrationen visar på potentialen i Danmark för uppbygget av en stark folkrörelse för ett återinförande av asylrätten.

Ammar Khorshed


Vad händer i Rosengård?

27 januari 2009

Kravaller med brinnande bilar, stenkastning mot poliser och hemmagjorda bomber i Rosengård i Malmö har fått enorm uppmärksamhet den senaste veckan. Som mest verkar ett hundratal ungdomar ha deltagit, medan ungefär lika många poliser satts in.

Utlösande för händelserna var när kravallpoliser på morgonen den 15 december ingrep mot en lokal på Ramels väg i Rosengård som ockuperats sedan den 24 november. 30 kravallpoliser med hundar deltog i aktionen och de tre som fanns i lokalen greps. Ungdomar samlades via sms för att protestera. Polisen använde pepparspray och knuffade undan ungdomarna. ”Stämningen på platsen var mer rörig än hotfull”, beskrev Sydsvenska Dagbladets reporter.
Källarmoskén på Ramels väg hade varit i bruk sedan 1992 till i höst, då fastighetsägaren Contentus gav besked att kontraktet var uppsagt. Den användes bland annat för läxläsning. Enligt media har moskén som drivits av Islamic Youth Center haft en islamistisk (”fundamentalistisk”) inriktning. ”Moskéns ideologiska inriktning kallas salafi, den mest hårdföra, puritana och västfientliga tolkningen av islam”, skrev DN.
Ungdomarnas uttalade mål var att återta lokalen. Efter de första skärmytslingarna – stenkastning och en del mindre bränder – satte polisen upp containrar runt källarlokalen och mobiliserade mer poliser från Västsverige. Den enda effekten var att det provocerade fram större kravaller. På torsdag kväll inträffade de största bränderna, bland annat brändes nio släpvagnar från Shellmacken.

Varför Rosengård? Enligt kommunens ansvariga är kravallerna obegripliga: ”Mari Hendra är verksamhetschef för ungdomsverksamheten i Rosengård. Hon har heller inget svar på varför en del unga killar i Rosengård kastar sten på poliser och brandmän. – Det är helt obegripligt. Två av våra fältassistenter arbetar i ett forskningsprojekt som ska försöka hitta ett svar. Vi skulle verkligen behöva den kunskapen.” (från DN). I söndagens DN (21 dec) gavs en bättre bild av Rosengård i en intervju med en socialdemokratisk politiker: ”Kravallerna här i Rosengård beror på arbetslöshet och trångboddhet i eländiga lägenheter (…) Adrian Kaba är 27 år och bor själv i Rosengård, ‘hemma hos mina föräldrar – för jag får ingen lägenhet’.”
Mellan 5000 och 8000 människor bor i Herrgården, den del av Rosengård där källarmoskén låg, trots att stadsdelen ursprungligen byggdes för 3000 boende. Här finns också de lägenheter som visades upp i SvT:s Uppdrag Granskning tidigare i höst, med kackerlackor, stora fuktskador mm, som aldrig åtgärdas av de numera privata ägarna och fastighetsförvaltarna.
Grunden för missnöjet är utan tvekan frustrationen över klyftorna vad gäller bostäder, jobb, utbildning osv. Protester och t o m kravaller från unga är inte alls svåra att förstå eller förklara. Vad som behövs är tydliga krav och mål för protesterna.

”Ditresta” kravallare?
Massmedia var snabba att lägga skulden på kravallerna på ”ditresta” provokatörer. Autonoma grupper och särskilt Afa (Antifascistisk aktion) sades ligga bakom det upptrappade våldet. Dagens Nyheters ledare skrev ”att professionella bråkmakare – fotbollshuliganer och så kallade autonoma vänstergrupper – anslutit sig till bråken”. Men då fanns det alltså redan bråk att ansluta sig till. Etablerade media och politiker såg en möjlighet att slå mot vänstern i allmänhet. I Svenska Dagbladet påstods även ”marxister” tillhöra de autonoma. Per Svensson i Sydsvenska Dagbladet (författare och tidigare kulturchef på Expressen) jämförde faktiskt Afa med Elevkampanjen: ”Själv minns jag de så kallade skolupploppen i Malmö våren 1993. Besjälade vänsteraktivister hade, uppgav tidningarna, agiterat bland annat på Rosengårdsskolan. De tonåriga demonstranterna hamnade i polispiketen. Huvudagitatorn, anställd av trotskistiska Elevkampanjen, hamnade i Aktuelltstudion.” Han nämner inte de stora skolnedskärningar som protesterna gällde, och inte heller att Elevkampanjen tog avstånd från vandalisering.

Det är naturligtvis inte fel att ingripa även om man inte bor i Malmö – etablissemanget bor ju inte själva där. Vad det handlar om är med vilken politik och vilka handlingar politiska grupper ingriper. Afa i Malmö har utan tvekan ingripit i Rosengård. Afa:s syften kan vara rätt – att stoppa nazister eller försöka tvinga fram eftergifter i Rosengård – men deras metoder står i vägen för att lyckas. Anonyma, maskerade demonstranter som inte försöker upprätta någon som helst dialog med de boende i Rosengård kan inte bilda den rörelse som behövs. Vandaliseringen uppfattas med rätta som meningslös och hotfull, vilket kan användas av politikerna för att slippa en debatt om den verkliga situationen i Rosengård.

Kamp för förändring kräver öppna demokratiska strukturer. Socialisters uppgift är att 1) förklara vad som hänt, 2) ställa krav och försöka ta initiativ till kamp för kraven. Det handlar om att kalla till stora offentliga möten där alla boende var inbjudna och föreslå demonstrationer som riktas mot de verkligt ansvariga. Det behövs kamp för en allmän upprustning av Rosengård, på liknande sätt som hyresgästernas revolt mot lyxrenovering i Husby i norra Stockholm. Där har hundratals hyresgäster aktiverats, med demonstrationer, möten mm. De rivningar som skulle inletts i februari 2008 har inte genomförts.

Rättvisepartiet Socialisterna går emot den allmänna smutskastningen av Rosengård och andra förorter, och av de boende där. Vi är emot stängningen av lokalen, samtidigt som vi politiskt inte är överens med Islamic Youth Center. RS vill samarbeta med andra organisationer i kamp för en verklig upprustning av förorterna.

Politiska konsekvenser
Precis som vid tidigare bränder blåser media upp händelserna på ett oproportionerligt sätt, även om veckans händelser var de allvarligaste, så att förorten smutskastas. Ett drag av terroriststämpel finns – tidigare har bilder från Rosengård visats upp i tv i samband med terrordåd i världen. Gemensamt i beskrivningarna är att kravallerna är det stora problemet – inte klyftorna som är ett resultat av den nyliberala kapitalistiska politiken.
Politikerna har inte varit sena att kräva hårdare tag. ”I detta läge är det tydligt att polisen behöver bättre resurser. Införandet av vattenkanoner måste åter börja diskuteras. Nu får det vara slut på daltet”, skrev Anja Sonesson och Stefan Lindhe, de två ledande moderaterna i Malmö kommun, i ett debattinlägg. Men fler poliser har inte precis förbättrat situationen under den senaste veckan – tvärtom. Samtidigt har rasisterna i sd applåderat möjligheten att slå mot både mångkultur och vänstern.
Andra har varit snabba att lägga skulden på föräldrarna. DN skrev i sin ledare 21 december om ”en föräldrageneration som förlorat sin naturliga auktoritet i en ny och främmande miljö”. Påståendet går emot teorin om ”ditresta” svenska (medelklass-) ungdomar som de mest aktiva. Förmaningar mot föräldrarna gällde inte heller när överklassbarn var inblandade i knivdådet på Kungsholmen i Stockholm. DN m fl vill till varje pris undvika att se det som en klassfråga. Men föräldrarnas jobb, arbetstider, löner osv har föstås stor effekt på hur barn och ungdomar mår.

Under den senaste veckan har media framhållit den ”tysta majoriteten” i Rosengård. Folk har uppmuntrats att fördöma vandalisering, som de förstås är helt emot. Nu har nattvandringar från 50-150 vuxna från olika föreningar under ett par nätter gjort att det blivit lugnare i Rosengård. Det visar i sig hur begränsade kravallerna trots allt varit.
Men sen då? Är allt bra när det blivit lugnare? Tystnad och passivitet kommer bara att förstärka de djupa klyftorna och leda till nya urladdningar. Socialister är förstås helt mot den uppmärksammade stenkastningen mot brandkåren. Men lösningen är inte en militarisering av brandkåren. Återigen handlar det om upprustning av arbetarområden, om behovet av en aktiv och levande arbetarrörelse.

Högerns förslag om ”integration”, dvs kunskaper om ”svensk kultur” osv kommer att få stor uppmärksamhet. Faktum är att källarmoskéns lokaler nu ska användas till en ”boskola” där invandrare ska ”lära sig” att bo på svenskt vis. Detta samtidigt som vanlig vuxenundervisning och ams-kurser skurits ner. Projekten i Herrgården och Rosengård har fler likheter med t ex Järvalyftet. De skapas uppifrån av politikerna, utan verklig inblandning av de boende. När ”blandade” områden ska skapas betyder det bostadsrätter eller dyrare lägenheter i fattiga områden, aldrig billiga hyresrätter i villa- eller överklassområden.

På relativt kort tid har landet gått från att vara ett av världens mest etniskt homogena länder till att bli ett av Europas främsta invandrarländer”, skriver DN. Som om den etniska härkomsten är orsaken till problemen. Deras förslag är sedan att ”sänka trösklarna” på arbetsmarknaden, dvs att invandrare ska kunna ”få” jobb till lägre löner och sämre villkor.
Antirasismen och gemensam kamp för upprustning av förorterna är en viktig del av Rättvisepartiet Socialisternas program och profil, och vikten har understrukits än mer av händelserna i Rosengård.
Offensivs redaktion