”Stenkastning gagnar inte kampen”

Sydsvenskan har tidigare varit flitiga med att driva politiska kampanjer mot vänstern, inte minst i samband med lyckade aktioner som Ockupationsfestivalen och Romano Trajo. Även det senaste artikeltemat om den ”den militanta vänstern” har följt i samma spår, med rubriker som ”De autonomas våld kostade 58 miljoner”, ”Aktionerna den senaste tiden har splittrat vänstern” och ”Extrem hotvåg i Lund”. Men den stora skillnanden är att aktivisterna den här gången själva fått uttala sig om sina aktioner, organisationer och sin politik.

RS Malmö/Lund:s medlem Ammar Khorshed blev intervjuad i samband med artikeltemat. Även om Rättvisepartiet Socialisterna inte tillhör den autonoma rörelsen, så är det ändå viktigt att ta chansen att offentligt delta i en konstruktiv diskussion, som i framtiden kan leda till ett enande av arbetarrörelsen och alla dess aktivistfraktioner.

Läs intervjun här.

Något som inte framkom i intervjun gällande anledningen till det våld som i vissa fall förekommer från aktivisthåll, är att det till stor del beror på den akuta bristen på politisk ledning. I takt med de traditionella arbetarorganisationernas, Socialdemokraternas och Vänsterpartiets högervridning, och fackföreningsrörelsens totala reträtt och tillbakagång så har det uppstått ett politiskt vakuum för arbetare och ungdomar. Det är tack vare detta vakuum som förvirrade politiska inriktiningar (som i vissa fall använder ogenomtänkta metoder) växer fram och vinner stöd, och i slutändan tyvärr ofta leder in i en återvändsgränd.
Lösningen är att det nu måste byggas en verklig opposition inom fackföreningarna för att återerörvra dem till att bli arbetarnas demokratiska och kämpande organisationer igen. Parallellt måste ett verkligt politiskt arbetaralternativ bildas, för att ta ledningen i kampen och på allvar utmana borgerligheten och den för arbetarklassen katastrofala högerpolitiken.

Ogenomtänkt Reclaim Rosengård slutade i pannkaka

”Snuten ut ur Rosengård”, var en av huvudparollerna under helgens gatufest Reclaim Rosengård. Det är bara att instämma i att problematiken med gängkriminalitet, skadegörelse och våld mot räddningspersonal i området inte är en polisiär fråga, utan kräver sociala insatser.
Men de autonomas gatufest var oförankrad och aktivisterna kördes iväg av en grupp rosengårdsbor.

Reclaim Rosengård var ett ogenomtänkt arrangemang, där misslyckandet i kontakten med de boende i området tycks ha varit total.
Som alternativ hade kommunen vid sidan om gatufesten arrangerat en aktivitetsdag för att ”locka bort ungdomar från våldsamheterna”. Det hölls nattöppet på fritidsgårdarna och arrangerades bland annat en fotbollsturnering för ungdomarna.

En annan miss av gatufestarrangörerna var det faktum att man höll en gatufest och startade kravaller första dagen i den heliga muslimska fastemånanden Ramadan. Boende i Rosengård reagerade också mot att Reclaimaktivisterna var maskerade. Det bidrar enbart till att förstärka medias och politikers nidbild av vänstern som huliganer.

Det råder en relativ enighet, äv­en bland många av de aktivister som deltog, att Reclaim Rosengård var ett steg bakåt i kampen för upprustning av bostäder och självstyrande fritidsgårdar, två av arrangörernas viktigaste krav.

Liksom under Reclaimfesten i Västra hamnen tidigare i år, skapade den lokalt oförankrade aktionen ett förstadium till en reaktionär mobilisering bland de boende i området.
Konfrontation mellan polis och aktivister uppstod senare på kvällen.
Rosengårdsbornas motstånd mot våldet riskerar att öka stödet för en ökad polisnärvaro samt att de boende i Rosengård förbiser politikernas förödande klasspolitik till förmån för att bli av med vad många kan uppfatta som huliganer och bråkmakare.

Rosengårdsbornas motstånd mot aktivisternas metoder riskerar att överföras till ett förakt mot hela vänstern, vilket i sin tur kommer att försvåra framtida mobiliseringar och mer seriösa aktiviteter i området. Flera av de autonomas aktiviteter med onödiga våldskonfrontationer med polisen på senare tid ger enbart en anledning till ökad polisnärvaro och repression, inte enbart mot aktivister, utan i framtiden möjligen även mot protesterande folkmassor och strejkande arbetare.
Även om Reclaim Rosengård mås­te ses som ett misslyckande, visar det ändå på att enbart möjligheten att Rosengårdsborna går ut i politiska protester skrämde kommunpolitiker­na till att omgående agera med sociala satsningar, om så bara för en dag.

Det tjänar inget till att hänga på den borgerliga hetskören mot de autonoma grupperingarna i synnerhet och hela vänstern i allmänhet, i deras försök att splittra och försvaga vänstern. Istället måste en seriös analys gö­ras av metoder som reclaimfesterna, samt en diskussion föras mellan alla progressiva krafter inom vänstern om hur en verklig mobilisering kan göras. Om ett “förortsuppror” som hotar den klasspolitik som de etablerade partierna står för.
En sådan rörelse måste föras med krav på upprustning och nybygge av billiga bostäder, mer resurser till sociala projekt som fritidsgårdar, samt jobb åt alla för en lön att leva på.

Arbetarrörelsens historiska erfarenheter visar entydigt att det krävs ett massivt opinionsarbete där alla förtryckta själva måste föra kampen för en förbättring av sin egen situation, kampen kan aldrig föras av en självutnämnd elit.
En sådan massförankrad kamp är något som Rättvisepartiet Socialisterna är villiga att tillsammans med andra stå i spetsen för.

Ammar Khorshed