Jimmie Åkesson inte välkommen i Malmö.

11 april 2014

sd
På onsdagen var det Malmös tur att få ta del av Jimmie Åkessonens ”(S)verigeturné” med arbetsplatsbesök i S-ledda kommuner. Men redan innan han ens var på plats så stod det klart att han inte var särskilt välkommen. 258 anställda på Malmö Universitetssjukhus och 27 anställda på Brandstation Centrum hade skrivit under varsitt öppet brev där de protesterade mot Åkessons besök på deras arbetsplatser.
Läs hela inlägget här »


Tal från 10:e mars.

13 mars 2012

Sten Axelson Fisk från Socialistiska Läkare och Rättvisepartiet Socialisterna talar på demonstrationen mot Sverigedemokraterna i Malmö den 10:e mars.


Analys: Sverigedemokraternas rasistiska program

02 februari 2010

Offensiv analyserar Sverigedemokraterna i en artikelserie:


Kung, militär och familj

02 februari 2010

Sverigedemokraterna är nu över 4-procentsgränsen i de flesta opinionsmätningarna. Tillsammans med rasismen driver partiet klassisk högerpolitik.

Här är några av SD:s programpunkter:
• Partiet har en ”stark tro på en marknadsanpassad ekonomi”, d v s just den kapitalism som orsakat den ekonomiska krisen. Partiet är också anhängare av en ”självständig riksbank”, en nyliberal käpphäst.
• SD är anhängare av EU:s inre marknad, trots att man säger sig vara mot EU. SD är för den fria rörligheten för kapital och varor, men så klart inte arbetskraft.

• Programmet betonar ”försvar av äganderätt” och kallar skatt på eg­endom för en ”kränkning av äganderätten”.
• SD vill ”återupprusta det svens­ka försvaret” och är varma anhänga­-re av monarkin.

• Man betonar ”alla barns rätt till en mor och en far”. I partiets fraser mot diskriminering är hbt-personer inte omnämnda.
• SD vill att den faktiska pensionsåldern ska öka, att alla ska job­ba längre.

Denna politik följs i praktiken med stöd från SD till nedskärningar i de kommuner partiet finns. I paradkommunen Landskrona är Sverigedemokraterna stödparti till de högerpartier som bland annat privatise-rar och gör nedskärningar i äldreomsorgen.


Hur stoppa rasismen?

02 februari 2010

Det bästa svaret mot rasismen är gemensam kamp mot högerpolitik och mot rasism. Att bekämpa rasismen handlar först och främst om att ge förklaringar och ett politiskt alternativ.

Att rasismens hot dykt upp igen hänger ihop med den nyliberala högerpolitiken under de senaste 20-30 åren. Privatiseringar, nedskärningar, arbetslöshet, ökade klyftor – allt detta har ökat osäkerheten i samhället. När samtidigt det tidigare arbetarpartiet, Socialdemokraterna, också för en liknande politik har det gett utrymme för rasisterna. De minst medvetna har fallit för utpekandet av invandrare som syndabockar. Rasismen är en produkt av passivitet, låg medvetenhet och bristen på arbetarorganisationer.

En antirasistisk rörelse måste ge svar som inga etablerade partier kan ge. Den måste visa att försämringar och förlorade jobb är ett resultat av det kapitalistiska systemet. Att det är politiker och direktörer som medvetet fattat besluten. Detta är samma system som leder till krig, diktaturer och klimatförsämringar som tvingar människor att fly. Alternativet till kapitalismen är ett demokratiskt socia­listiskt samhälle i global skala.
Attackerna och försämringarna drabbar alla vanliga löntagare, unga och pensionärer. De måste därför bemötas av gemensam kamp, av en kämpande arbetarrörelse som förenar alla oavsett etnisk bakgrund, språk, religion o s v. Utan gemensam kamp går det inte att rädda nedläggningshotade skolor eller bibliotek.

Rasisternas försök att splittra denna kamp måste slås tillbaka. Försämringar och hårdare förtryck av flyktingar har aldrig gjort att äldreom­sorgen eller skolan fått mer resurser. Tvärtom, attacker på en grupp har banat väg för attacker på andra. Flyktingar som kämpar för sin rätt får genomgående starkt stöd av lokalbe- folkningen på sin ort.

Rasismen måste därför bemötas överallt där den dyker upp. I första hand med argument och ett alternativ till dagens samhällsutveckling. Desperation har fått vissa att tro att det är enskilda rasister som ska angripas. Men det som behövs är mobiliseringar som försöker samla så många som möjligt. Protesterna mot sänkt a-kassa efter valet 2006 bröt SD:s uppåtgående trend. Att känna kollektiv styrka och demokratiskt diskutera krav och aktioner är vägen att bygga en kämpande antirasistisk rörelse kapabel att bekämpa SD och rasismen.


Faran med Sverigedemokraterna

02 februari 2010

Vad är faran med Sverigedemokraterna? Ett kort svar är att det rasistiska giftet kan spridas till andra partier, att det riskerar att bli ett hinder för gemensam kamp, samt att det rasistiska våldet ökar.

Danmark är ett tydligt exempel på hur andra partier kopierat och samarbetat med ett rasistparti som gått framåt i val. Det gäller inte bara de traditionella högerpartierna, utan äv­en Socialdemokraterna och Socialistiskt Folkeparti. Ett genombrott kom när Poul Nyrup Rasmussen, socialde­mokratisk statsminister, i nyårstalet 2000 pratade om risken för att danskar känner sig ”främmande i sitt eget land”.
Även i Sverige har utvecklingen gått åt samma håll, om än långsammare. Rasistiska Ny Demokratis kravlista för flyktingpolitiken genomfördes av de andra partierna (t ex visumkrav från före detta Jugoslavien och sänkta dagbidrag för asylsökan­de). Folkpartiet gjorde kravet på språktest för den som söker medborgarskap till sin huvudfråga i valet 2002. På senare år är det främst moderaterna i Skåne som försökt haka på SD.

Rasisterna menar att ”alla svenskar” har gemensamma intressen. Det finns ”inga motsättningar mellan arbetstagares och kapitalägares intressen” påstår SD i sitt handlingspro- gram för ekonomisk politik. Det är en klassisk rasistisk formulering.
När SD pratar om jobb menar man arbete för ”svenskar”, det vill säga inte för den stora grupp av LO-medlemmar som kommer från andra länder och arbetar på sjukhus, i indu­strin o s v.
För att kämpa mot sänkta a-kassa, sjukersättning och pensioner krävs en verklig massrörelse, med massdemonstrationer och strejker, med sikte på att skapa ett nytt kämpande arbetarparti. En verklig kamprörelse förenar arbetare och unga, oavsett ur- sprungsland, samtidigt som det är en kamp mot både svenska och utländs­ka kapitalister och deras politiker. SD är svurna fiender till all form av klasskamp.

SD:s angrepp på flyktingar och invandrare som orsaken till problem i samhället legitimerar det rasistiska våldet. Nazistiska våldsgrupper uppmuntras och föreställer sig att SD:s väljare stöder även dem. SD har samtidigt gång på gång avslöjats med dömda våldsverkare och nazistanhängare i sina led.


Sverigedemokraternas rasistiska program

02 februari 2010

Sverigedemokraterna är inte längre rasister, påstod Jan Guillou i en serie artiklar i Aftonbladet för ett år sedan. Men det räcker med att läsa SD:s program för att inse att rasismen är långt ifrån borttvättad.

Vad är rasism? Sverigedemokraternas principprogram antogs i maj 2003, med vissa förändringar gjorda 2005. Här finns ingen hänvisning till olika ”raser”, men det har sin förklaring.

Rasismen har byggt på att det finns olika ”människoraser” som värderas olika. Det statliga svenska rasbiologiska institutet, som instiftades 1922, var ett av de värsta i att gradera vissa ”folkstammar” som värdelösa eller direkt farliga, medan de ”nordiska” beskrevs som överlägsna. Globalt var rasismen en bärande ide­ologi för imperialismens kolonier samt för att splittra arbetare och förtryckta inom och mellan länder. Soci­alisterna i den framväxande arbetarrörelsen var den kraft som utmanade rasismen, inte minst med parollen ”proletärer i alla länder, förena er”.

Sedan nazismen – en av de grövs­ta rasideologierna – besegrats i andra världskriget och koloniernas folk kämpade för sin frihet började rasismen att pressas tillbaka. Men det var inte förrän 1958 som Sverige bytte namn på sitt rasbiologiska institut. Medborgarrättsrörelsen i USA på 1960-talet och kampen mot apartheid i Sydafrika under 1970- och 80-talen var viktiga milstolpar i kampen mot rasism. Arbetarkamp och politisk radikalisering bland ungdomar och studenter i en rad länder efter Frankrike 1968 bidrog starkt till att pressa tillbaka rasismen ytterligare. Det betyder inte att rasismen försvann – även om kamp kan pressa den tillbaka är rasismen en integrerad del av det kapitalistiska samhället. Rasismen ger de styrande möjlighet att försöka ställa grupper av arbetare och förtryckta mot varandra. Genom att vissa har sämre villkor försvåras den gemensamma kampen underifrån. Rasismen betyder i korthet en medveten rangordning och/eller diskriminering av människor utifrån etnisk bakgrund (födelseland, utseende), språk, religion etc.

När Sverigedemokraterna bildades 1988 var ett av dess nyckelkrav att alla som kommit till Sverige efter 1970 skulle utvisas. Partiet behöll också parollen ”Bevara Sverige Svenskt”, som var namnet på dess föregångare. Under senare hälften av 1990-talet tog partiet bort 1970-kravet ur sitt program. Det ingick i en internationell trend att tona ner vissa krav för att kunna få fler röster i valen. I Sveri-ge var Ny Demokrati en föregångare för SD när man kom in riksdagen år 1991.

Dessa rasistiska partier slutade (till skillnad från nazistgrupperna) att använda rasbegreppet. Istället tog begreppet kultur över som ett kodord för ”ras”. De rasistiska partierna i Europa vill förknippa invandring med stora ekonomiska kostnader och med kriminalitet. De kräver allt hårdare lagar mot invandring och att utländska medborgare ska stå utan rättigheter.

Samtidigt försöker de framställa sig som annorlunda och kritiska till de etablerade partierna, samt att de försvarar respektive lands etniska majoritet. Dansk Folkeparti säger sig försva- ra danskars rätt till äldreomsorg och engelska BNP talar om jobb till britti-ska arbetare. Sedan början av 2000-talet har dessa partiers politiska angrepp allt mer riktats mot muslimer. Det var därför inte överraskande att SD:s ö­kända debattartikel i Aftonbladet i höstas pekade ut islam som ”vårt största utländska hot sedan andra världskriget”.

Sverigedemokraternas princip­program är bara 4 sidor långt. På det utrymmet finns begreppet ”nation” i olika former nämnt mer än 50 gång­er, medan ”kultur” uppträder närma­re 40 gånger.

SD:s huvudbegrepp är ”den natio­nalistiska principen”. Denna ­förklaras så här: ”Den viktigaste faktorn i ett tryggt, harmoniskt och solidariskt samhälle är den gemensamma identiteten, vilken i sin tur förutsätter en hög grad av etnisk och kulturell ­likhet bland befolkningen.” Om nu Sverigedemokraterna lämnat rasismen bakom sig – vad är då ”etnisk likhet”? Och hur ska den ”etniska likheten” uppnås?

SD:s invandringspolitiska program ger tre svar. SD vill att ”invandringen av personer från kulturellt av-lägsna länder begränsas till ett minimum”. Partiet tror att det ”kan bli nödvändigt med ett tillfälligt total­stopp för icke-västlig invandring”. För de ”etniskt olika” som redan finns i Sverige förordas ett ”generöst bidrag till återvandring”, under förutsättning att den som lämnar Sverige avsäger sig medborgarskap och uppe­hållstillstånd.

För säkerhets skull understryker SD att ”Sverige är svenskarnas land”. Är detta något annat än en modern variant av 1970-regeln som visar att Sverigedemokraterna förordar ”etnis­ka gränser”?

I Sverigedemokraternas invandringspolitiska program finns ett detaljerat program för att begrän­sa invandringen:
• Alla uppehållstillstånd ska vara tillfälliga.
• Flyktingar som saknar pass el­ler id-handlingar ska avvisas direkt.
• Det ska vara kriminellt att göm­ma flyktingar.
• Flyktingar ska inte få kontanta bidrag och tillåtas utföra enkla­re sysslor på förläggningen.
• Flyktingar som väntar ska förpassas till en zon utanför EU. SD har även ett program för särbe-handling mellan svenskar och invandrare som redan finns i landet:
• De som inte är svenska medborgare måste vara 24 år för att få gifta sig. De måste ge ett större bidrag till staten.
• Den som behöver tolk ska betala det själv.
• Invandrarföreningar ska inte få bidrag.
• Kristna högtider ska firas i skolan, där kyrkan ska spela en större roll.
• Slöja och turban ska vara förbjudet under yrkesutövning.
• För att bli svensk medborgare krävs 10 års väntan, därefter ett medborgarskapstest inklusive en lojalitetsförklaring till Sveri­ge.

Det är tydligt vilka som är SD:s viktigas­te frågor. Partiets program är helt i linje med andra rasistpartiers runt om i Europa. Dessa partier pendlar ständigt mellan våldsam rasism och försök att putsa ytan. Att SD är ett rasistiskt parti som utgör en fara för alla arbetare, ungdo­mar och kvinnor råder det inga tvivel om.

Per-Åke Westerlund


Hur fick Sverigedemokraterna 5,8%

17 november 2009

5,8 procent i helgen är Sverigedemokraternas högsta siffra i Si fo någonsin. Det betyder att hotet om ett öppet rasistiskt parti riksdagen har ökat. Risken för rasistiskt våld från grupper som uppmuntras av SD:s siffror ökar också. Sifomätningen gjordes samtidigt som SD fick extrem uppmärksamhet i media. Både för sina s k ”landsdagar” och med debattartikeln i Aftonbladet där man hetsade mot muslimer. De senaste veckorna bekräftar att riksdagspartierna inte klarar av att stoppa Sverigedemokraterna och att ytlig uppmärksamhet i media snarast ger SD extra reklam. Socialister och alla som vill stoppa rasismen måste dra sina egna slutsatser.

• Vad är faran med SD:s uppgång? Sverigedemokraterna är motståndare till alla kamprörelser efter- som rasismen är ett försök att splittra arbetare och ungdomar. Arbetare och vanligt folk i Sverige och världen drabbas eller hotas av arbetslöshet eller för den som har jobb av en rad försämringar. Det beror dels på den djupa ekonomiska krisen, dels på attacker från arbetsgivare och politiker. För att stoppa nedläggningar, nedskärningar och andra försämringar behövs gemensam kamp underifrån – det gäller både arbetare, elever och pensionärer. Proteströrelsen i Göteborg den här hösten – som har räddat bibliotek, fritidsgårdar och kvällsöppen barnomsorg – skulle al drig ha lyckats utan massdeltagande från förortsbor som kämpat tillsammans, både de som är föd da i Sverige eller i något annat land. Samma sak gäller för att stoppa fabriksnedläggningar, vårdnedskärningar och lönesänkningar.

• Hur stark är rasismen? Sverigedemokraternas ökning just nu sker bland folk som säger hur de ska rös ta, inte att de ska bli aktiva sverigedemokrater. Detta stöd kommer i första hand från dem som är missnöjda med de etablerade partierna och är beredda att därför till och med rösta på SD. Dessutom finns det sannolikt en mindre grupp som vill ha ett rasistiskt parti i riksdagen.

• Rasismen går att slå tillbaka. Det finns många exempel där rasister tappat stöd. Rasistiska Ny Demokrati åk te ur riksdagen 1994 när man avslö- jats som det högerparti man var samtidigt som protesterna mot högerpolitiken och den tidens ekonomiska kris ökade. På motsvarande sätt försvann Sverigedemokraterna ur debatten och fick minskat stöd när proteststormen mot högerregeringens för- sämring av a-kassan var som starkast på hösten och vintern 2006. Men inte bara stora kamprörelser utan också även direkt kamp mot rasism och till stöd för rätten till asyl underminerar rasisterna. Stora elevde- monstrationer mot rasism i Sundsvall i mitten av 1990-talet gjorde att Sverigedemokraterna misslyckades med att få fotfäste. Flyktingars kamp mot utvisning har många gånger fått starkt stöd hos lokalbefolkningen, liksom där elever hotats med utvisning.

• Därför misslyckas partier och media. Att partierna låter mer och mer lika varandra, att få av dem – liksom media – saknar förankring i arbetares vardag. Den socialdemokratiska debattören Lotta Gröning påstod till exempel i tv att det är SD som ”finns ute bland folk”. Då börjar etablerade partier och media liksom i Danmark prata om ”problem med inte grationen” där ”problemet” underförstått är invandrare, inte arbetslöshet eller låga löner eller bristfällig skola. Partierna kan också ta över rasisternas argument, som folkpartiet i va let 2002 med kraven på språktester. Samma sak hän de med Ny Demokratis omänskliga flyktingpolitik – den genomfördes till punkt och pricka av Moderater och Socialdemokraterna på 1990-talet.

• Ett socialistiskt svar. För socialister och alla som vill stoppa SD gäller att kamp mot rasism måste ingå i alla proteströrelser – och att antirasistisk kamp måste kräva stopp för nedskärningar, högerpolitik och arbetsgivarnas attacker.

SvD


Moderaterna i Skåne öppnar för samarbete med SD

12 november 2009

Skånemoderater

bekänner färg

Moderaterna i Skåne går till val på en rasistisk plattform med förslag om flyktingstopp och en öppning för samarbe­te med Sverigedemokraterna.

Anja Sonesson (M) förklarar i Sydsvenskan att Malmö inte har bostäder och jobb nog för fler flyktingar. Det är alltså flyktingarna som ska få beta­la för att Anjas högerpolitik, som äv­en Socialdemokraterna för, inte kan tillfredsställa människors behov av en lön att leva på och tak över huvudet.
Än extremare är Carl-Axel Ros­lunds (M) utspel om att regeringen måste stoppa flyktingmottagandet eftersom de flesta flyktingar kommer hit av ekonomiska skäl. Den skånska riksdagsmannen och moderaten Staffan Appelros öppnade dessutom upp för ett samarbete med Sverigedemokraterna i Skåne:
– Vi i Skåne är nog mer benägna att tala med SD än partiet på riksplanet, säger han till Sydsvenskan.
Han ser det som en plikt att ”inte hålla sig för fin” och ta chansen att regera i Malmö, även om det skulle vara med hjälp av SD.

Det ska inte ses som någon överraskning om Moderaterna efter valet gör som Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson föreslog, ”Gör upp med SD [om de kommer in] och ge partiet några politiska köttben som slöjförbud på några ställen”.
Sverigedemokraterna lär vara tacksamma vid en eventuell invit. Partiet styrs av flera före detta moderater, som t ex partiledaren Jimmie Åkesson och Sten Andersson, kommunfullmäktigeledamot för SD i Malmö.

Det borgerliga etablissemanget använder rasismen för att splittra och behålla sin makt.
Istället för att acceptera Sverigedemokraterna som ett parti bland alla andra, krävs det att en antirasistisk rörelse genom aktiv kamp marginaliserar partiet till politikens slaskhink.

Ammar Khorshed


Danske folkeparti ett varnande exempel

12 november 2009

När Lotta Gröning och Aftonbladet försvarade publiceringen av Sverigedemokrater- nas annons i SVT Debatt fick de svar på tal av författaren Lena Sundström. Med exempel från Danmark visade hon hur ”öppenhet” mot rasister inte bromsar deras tillväxt.

Vi är säkert många som nu läser Lena Sundströms bok, Världens lyckligaste folk – En bok om Danmark, för att få veta mer. Ett av bokens viktigaste bidrag är att Lena Sundström inte påstår att den rasism som Dansk Folkeparti (DF) står för är speciellt dansk. Och därmed understryker hon att hotet från Sverigedemokraterna är verkligt. Rasismen har heller inte uppstått som en stark strömning underifrån. ”Det märkliga är att danskarna faktiskt var räddare för arabiska/muslimska länder 1990 än de var 2001 när de fick frågan” – men dagstidningar­na och tv-debatterna inför valet har kommit att domineras av ämnet ”utlänningar”. Dansk Folkeparti, som leds av personer ur den överhet man säger sig inte representera, har stadigt ökat sin väljarandel bland arbetare och lågavlönade.

DF:s löften om förbättrad äldreomsorg och sjukvård har också spelat en viktig roll, särskilt som de inte kan utmanas av de partier som själva skär ner i offentliga sektorn. I Danmark fanns i början också ett motstånd mot DF och löften om att inte samarbeta med dem från de andra partierna, men i slutet av 1990-talet började socialdemokratiska regeringar anpassa sig till DF genom en rad försämringar för invandrare och flyktingar. Och sedan år 2001 är DF samarbetsparti till högerregeringen. Så sent som i förra veckan fick DF igenom hårdare tag mot invandrare som arbetar som del av den nya budgeten. De andra partiernas och även massmedias anpassning till rasistpartier är den kanske största faran med Sverigedemokraterna. Lena Sundström visar det tydligt med exempel från Folkpartiets rasistiska krav från valrörelsen 2002. En anpassning i Danmark är att begreppet ”fremmed” har blivit det etablera­de ordet för invandrare. Även Vänsterpartiets systerparti Socialistiskt Folkeparti har hängt med.

Lena Sundström berättar om hur SF:s partiledare Villy Søvndal har sagt att en muslimsk rörelse skulle ”dra åt helvete till” och sedan att ”integrationsproblem” också hade ”kulturella” orsaker. Resultatet? SF:s opi- nionsiffror steg. Søvndal gick då vidare och sa att han skulle organisera en massdemonstration mot ”religiösa mörkermän”. Inte mot regeringen, nedskärningar eller arbetslöshet – ut­an i samma anda som media och DF peka ut muslimer som ett hot. Lena Sundström visar också att Socialdemokraternas partiprogram år 1992 inte hade ett enda ord om invandrare/flyktingar, medan det nya programmet år 2004, ”Handen på hjärtat”, talar om att ”Som danskar har vi den danska kulturen gemensam”. Detta som kontrast mot ”områden i Danmark där kriminaliteten är för hög” därför att ”integrationen är för dålig”.

Inget om klyftor och rasism, utan ansvaret läggs på invandrarna. I nyårstalet 2000 pratade Poul Nyrup Rasmussen, socialdemokratisk statsminister, om risken för att danskar känner sig ”främmande i sitt eget land”. Världens lyckligaste folk utreder också den ökända 24-årsregel som finns i Danmark. Den innebär att en dansk inte kan gifta sig med en utlänning och bosätta sig i Danmark före 24 års ålder. I regeln ingår också bl a krav på ”större anknytning” till Danmark än något annat land och krav på ett garantibelopp på ett bankkonto. Och den som redan finns i Danmark ställs inför allt hårdare tester för att få chansen att bli medborgare.

Lena Sundström ger också bakgrunden till Jylllands-Postens karikatyrer av Muhammed. JP påstod att man försvarade yttrandefriheten när man på sin förstasida sa att alla måste kunna tåla ”hån, spott och förlöjligande”. Men de enda man utsatte för denna behandling var muslimerna – i en tidning som år 2003 vägrat ta in karikatyrer av Jesus och som haft förstasidan ”Bush: Tack för er vänskap” några år tidigare. Tecknare som inbjöds förstod inte sammanhanget, att JP skulle krydda det hela med sina egna tecknares gro­va provokationer. En av dem, Kurt Westergaard, hyllades senare som en hjälte på DF:s landsmöte, berättar Le­na Sundström. Tyvärr innehåller Världens lyckligaste folk vid sidan av fakta och rapporter alldeles för mycket av ”Lena Sundström åker till Köpenhamn”.

Någon redaktör borde ha övertalat henne att låta berättelserna om hennes kontokortsproblem, känsla av ensamhet, restaurangbesök o s v stanna i dagboken eller Facebook, om de nu alls ska vara offentliga. En pocketver­sion med 200 av dagens 300 sidor vo­re en förbättring.

Per-Åke Westerlund